Johanna Lönnberg

Jag har inget särskilt att skriva idag. Det vara bara så att jag ville ha med den där rubriken. Herr Ph har blivit en riktig rubrikochcitatsinspirationskälla, I must say.

Nu ska jag pallra iväg och peta ordentligt på mitt Math Project tills det blir klart. En annan önskad variant av resultat vore att IBO löses upp i tomma intet. Kunde jag bara åstadkomma detta skulle jag förmodligen bli avgudad av en skara idioter, som mig själv till exempel.

Imorgon blir det frukt och mandel, vagn 51, lite skak, lite dunk, lite feber, lite massa såna saker som följer samman med tågresor.

Gällande rubriken; allt är Philips fel.

Idag har jag varit duktigare än duktigast. Jag har storstädat hela mitt place och försökt få lite färg på saker och ting. Det här med färgsättning gick inte framåt, om man så säger, men det betyder inte att jag har varit mindre duktig för det.

Sen är det en massa mera saker jag vill säga, men det är också mat. Och det måste tydligen prioriteras.

Gårkvällen var helmysig. Min plan var att svulla ordentligt, men efter en halv pizza så fick jag lägga ner, det gick helt enkelt inte. Lite skämmigt på sätt och vis. Menmen, det var hur kul som helst att träffa Sara och Fia igen. Sara är tjock och Fia är snorig och jag gillar dom. Jättemycket. De kommer alltid ha en speciell plats i hjärtat.

Ikväll så blir det en till girlie-nightie, med SaraLi denna gång. Jag ska klippa henne lite och sen så drar vi ut förmodligen. Ska bli helnice, vi dissar shape-up. Tror jag. Vi får se vart det bär helt enkelt. Jag har fått order om att dyka upp på Plaza och hon har fått order om att visa sitt vackra nylle på Droskan.

En grej bara, att äta banan och dricka apelsinjuice är inte det absolut godaste man kan tänka sig. Det går an, men det är inte det bästa. Men, om du vill känna dig nyttig, så rekommenderar jag det. Jag känner mig som en friskus. Jättetöntigt.

Jag är lite som en sinuskurva just nu. Jag är sanslöst glad ena stunden för att i nästa bara vilja gå och lägga mig. Idag led jag av "upp som en sol, ner som en pannkaka"-syndromet. Helskön start på morgonen med att snooza i evighet till Sophie Zelmani, känna sig sådär lagomt snygg och få skjuts till skolan. Under matteprovet satt jag mest och skrattade lite tyst för mig själv åt mina patetiska försök att minnas hur miniräknaren fungerar och främst av allt fann jag mina uträkningar, svar och forumleringar märkligt lustiga. Har aldrig varit så glad över ett så misslyckat prov. Likadant kände jag gällande de två tidigare engelskaskrivningarna och dessutom dagens andra matteprov. Snacka om att ta livet med en klackspark...

Glädjen låg på topp ändå fram tills det visade sig att det bara finns en plats kvar på tåget till Göteborg, vilket inte är av fördel för mig och Christina. Helt plötsligt låg mitt inre utsmetat över golvet i Sveriges, just då, mest stinkande datasal. Mest deppigt är nog ändå att det är historiaprov imorgon. Efter alla turer med Kristina lär hon hata mig på riktigt efter imorgon.

Ja, och på vägen hem kände jag mindre manlig och vägrade gå mot rött. Fastän alla andra gjorde det. Det var en halverst obekväm tvångstanke, av en förhållandevis pinsam natur.

Jag skulle vilja skryta lite, men det känns fel. Dagens sorger och förbannelser har nog sargat min stolthet litegrann ändå. Men nej, för faringen, jag kör på ändå. Jag är jävligt bra. Så bra att jag köpte en ny skinnjacka i helgen för det var jag värd. Jag har slitit som ett djur den senaste veckan och jag är så duktig och alla andra är så duktiga och jag är så bra och ni är så bra och alla är så bra som kämpar och står i.

Jag känner litegrann för en lista. Punktform är önskad form just nu. Dock lider jag brist på inspiration för käcka små listor, men jag kan ge det en chans. Det får bli en sakerattseframemotlista. Eller nåt liknande.
 
 > Imorgon ska jag mysa med mina "storasystrar" som jag inte träffat ordentligt på evigheters evighet.
 > Studenten kommer snart och jag har börjat planera för sömnad av främst studentklänning och   eventuellt balklänning. Vi får se vart det bär, helt enkelt.
 > Jag ser framemot att livet ska börja, kanske blir det rent av roligt.
 > Jag ser eventuellt framemot Shape-up på lördag. Är lite kluven där än så länge.
 > Nästa dusch. Vaaaarmt.
 > Nästa vända på biblioteket. Jag kände mig väldigt kulturell när jag var där igår.
 > Att besöka optikern och få veta hur skadad jag är ska bli roligt. Glasögon ska bli kul.
 > Jag ser med förtjusning framemot den dag då min kära brödrost anammar det här med underkastelse. Elektriska apparater har inga mänskliga rättigheter och därför är det okej för mig att uttrycka denna längtan.
 > Att finna lycka
 > Särskilt mycket väntar jag på den stund när jag kommer hitta något vettigt att skriva.

Nu tog det slut på roligheterna. Jag återkommer när jag har något förträffligt och bedårande att delge. Kanhända att det tar ett litet tag, men jag i och med att jag har lovat detta så kommer jag förmodligen börja leta efter förträffliga och bedårande detaljer i livet de närmsta dagarna. Sweet.

Sjukt läskigt var det idag. Min eyesight failade mig och jag satt halva businesslektionen och utförde egenhändigt komponerade syntest på mig själv. Det var riktigt obehagligt, jag trodde jag var döende. Halva ansikten försvann när jag tittade på hela ansikten och allt blev grumligt i höger öga. Det är god tid att söka upp en optiker, jag har skjutit upp det ett halvår för länge.

Från det ena till det andra; jag har blivit elak. Det hela började efter jullovet när klassens alla medlemmar helt plötsligt insåg deras levnadssituation och förlorade sin trevlighetsförmåga. Som den tidsoptimist jag är, kämpade jag emot i flera veckors tid och höll mig snäll. Jag var nog den enda som var trevlig mot andra. However, de senaste dagarna föll jag för trycket och och hängde med resten (man vill ju inte vara utanför...). Just nu är vi nog alla små tickande bomber.

Min elakhet har tagit skepnaden av en ytterst bitter människa. Själv så tror jag endast att jag låtsas vara bitter, samtidigt som jag låtsas att jag inte är bitter. Därav vet jag inte ehuru jag äro bitter eller ej. Yang säger att jag är bitter, men jag litar inte helt och fullt på honom då han, just nu, vandrar omkring på rosa moln och därmed inte ser klart. Denna beteendeförändring är speciellt märkbart i hans nyanammade approach till mocksen. In fact; Yang är den första att lämna elakheten bakom sig (Lite för tidigt, if you ask me. Men, oroa er inte, den kommer mest troligtvis tillbaka lagom till Finals.).

Övriga uppdateringar:
 - Min häl is the place to be, fråga skoskavet får ni höra.
 - Skolan är inte riktigt the place to be, men liks förbannat the place where you are.
 - Fru svensklärarinna är inte en talare, hon är en läsainnantillare. Ändå finns det a place for her i våra hjärtan.
 - Om du vill motbevisa Gandalf så (varning, varning); do not become the Balrog. The Balrog föll ner i djupet and got slayed.
 - Grahamsgrynsgröt är den godaste gröten med den grymmaste alitterationen ett grötnamn kan ha.

Ja, borde det kanske tilläggas att tre beskaffenheter jag besitter har uppdagats? Ja, det borde det. Jag är väldigt bra på detta:
1. Älta
2. Analysera
3. Observera (alternativt iaktta)

Ni kanske ser det som en väldigt negativ självsyn att kalla mig själv för duktig ältare, men tvärtom ser jag det som en rätt bra grej. Om jag ältar så bearbetar jag, och om man bearbetar saker med ens så stör dem en inte senare. Inte i lika stor utsträckning i varje fall. Dessutom är det här med "data processing" bra när man ska skriva labbrapporter... Jag vet hur fel det låter, jag är bara lite långsäkt ibland.

I och med denna nyuppkomna förvirring känns det som att något borde fastställas. Därmed önskar jag meddela att jag imorgon lämnar staden för en lyxweekend i Sollefteå där muppfilmstittning och prinskorvsstekning kommer ta plats. Jag är fullt medveten om att detta lät vaguely dirty, men så är inte fallet. Det som händer är helt enkelt att jag och Christina ska isolera oss från omvärlden en liten stund och ägna tiden åt att sakta men säkert lessna på varandra och förlora vårt förstånd. 
          Underbart. Helt underbart. 

That's it folks.

Idag kom min lärare Gunilla fram till mig och undrade vars jag var förra lektionen. Det enda svar jag kunde komma med var, ungefär bokstavligen; uähjeiskjanduieojaklncoooöääääääääääeehm. Till detta grimaserade jag och säckade ihop så att hon verkligen skulle förstå mitt budskap. Hennes svar på det hela var att lägga armen om mig och fråga "what can I do to help you?". Just då kändes det så fruktansvärt bra. Och tryggt. Tänk om man kunde känna sådant stöd hela tiden, över allt.

(Det rycker i hårbottnen just nu, ifall ni önskar veta.)

Känner ingen större sorg över att jag dissade WWW. Statement of the day.

Helgen har varit riktigt skön. Frågan är nu om jag denna gång kommer återvända till Schmäck lite fortare? Det var sjutusans mysigt där och jag är nådigt sugen på Schmäck-smörgås. Min och Christinas tradition håller på att faila oss (alternativt är det vi som failar den) så vi kanske borde klippa av bandet direkt och hoppa på en ny tradition? Eller kanske bara hoppa på ännu en? Tål att tänkas på.

Från en sak till en annan: igår kväll gick jag på preem för att införskaffa lite aspartam, misslyckades fatalt med huvudräkningen, låtsades acceptera mitt snedsteg, skrattade tillsammans med mannen i kassan, gick hem, grät inombords. Såhär i efterhand känns det dock inte som en total katastrof. Bara nästan.

Har insett att jag måste börja använda örhängen igen, annars kommer det hela sluta i fördärvet. Apropå ingenting.

Och apropå ingenting igen, jag saknar Vilhelmina. Eller nej. Just nu saknar jag André och Joel enormt mycket. Guldgossar. De har förmodligen ingen aning om hur mycket jag saknar dem, tycker om dem, uppskattar dem. Eller hur mycket de betyder för mig. Säkerligen förstår de inte varför heller =) Men så är det. Dock är det här med kontakt vansinnigt bristfälligt... men det gör inte så mycket. Egentligen. På sätt och vis önskar jag bara att de ska komma och rädda mig från min egen tjejighet, ge mig lite perspektiv och typ, krama mig. Det skulle göra mig så glad.

Ännu en sak, bara sådär hux flux: Pappa har skickat massa musik från då han var "20 år gammal, snygg och hade koll på saker". Sen fäller han kommentaren "nu för tiden är jag bara snygg". Mhm. Jag kunde av moraliska skäl inte plocka ner honom på jorden igen. Han får tro vad han vill.

Det känns som att varje stycke hittills är taget ur tomma intet. Det måste bero på att jag sparar länkandet till alla formella, jävla, uppsatser. Och, ja, de saker som står här är inte så lätt att få in smidigt i flytande text. Fast jag försökte åtminstone. Litegrann. Ärs. No more excuses. 

Nu blir det att hårdplugga... i.e tänka på allt jag ska ha gjort innan fredag.  

I äkta Philip-Johanna-konversationsavslutning: tata.