Johanna Lönnberg

Ah, hela den här dagen bara kruppar. Och imorgon kruppar i förskott.

Sicken tur att jag lyckats hålla lågan uppe hela dagen men nu när jag kommit hem så känner jag bara hur alla nerver håller på att äta upp varandra. Stress är nog inte min grej, på lång sikt.

Jag är nog alldeles för snäll. Snällare än vad som är bra för mig. Jag saknar skolan litegrann också. Var nu den känslan kom ifrån och hörde hemma.

Åhj, vilken helg jag har haft! Makalöst, dundermegahyper-superb!

Fredagen var kanondagen av kanondagar. Jag skulle sitta barnvakt med SaraLi åt hennes småsyskon och en kusin. Kusinens storasyster - kusin nr 2 - och hennes pojkvän var också med. När jag traskat dit efter jobbet hade precis Scharinskapizzorna anlänt så det var bara att hugga in. Magnifikt. Sen spelades Nintendo Wii och det var verkligen hur kul som helst. Jag kände att jag hade världens bästa opportunity att släppa loss och ha kul så jag körde fullt ut och det blev hur bra som helst.

Efter Nintendospelandet blev det godisköp och filmtittande. Sen var det ju tänkt att barnen skulle sova, men icket. Någon uppriktigt intelligent person i sällskapet kom på att vi skulle leka tagen, vilket vi också gjorde, i cirka en och en halv timme eller något liknande. Rena träningspasset, jag var helt slut efteråt. När till och med vi "vuxna" sprang runt och skrek som galningar så insåg jag att det här är itne barnvaktssittande, det här är lekstuga. Vi avslutade kvällen med att berätta spökhistorier innan ungarna somnade, med tända ljus och kattmys. Sist av allt somnade SaraLi på min rumpa tittandes på Scooby-Doo. En helkväll.

På lördag gick jag miste om en oxfilémiddag i trevligt sällskap tack vare bristfällig kommunikation. Dock fick jag micrat oxfiléfika i efterhand. Hos SaraLis pappa var vi igen. Där visade det sig att de hade Super Nintendo, som jag växte upp med. Det tog inte lång tid innan jag blev idolförklarad, glorifierad och ja, sagd vara världsbäst på Donkey Kong. Vi turades om att spela så att alla fick prova banan och dö, sen klarade jag den och samlade igen alla liven. Haha, vadå perfekt? Höjd till skyarna, som aldrig förr. Egokick utan dess like =) Det är nog mitt bästa ego-tips; spela tv-spel med barn.

Efter Nintendospelandet, igen, blev det Folkets Jubel där jag och SaraLi dansade tills jag förlorade känseln i benen. Jag är den som aldrig bär högklackat men i lördags gav jag det en chans. Självfallet då med de högsta klackarna jag har. Det var tillräckligt svårt att gå med de, vad tänkte jag där egentligen? Hursom hade jag packat med mig extraskor i väskan så när det var dags att gå hem fick jag sväva på moln. Halleluja.

Jag är en sån som packar ned extrasaker, just i fall att. Min käraste kombo skrattade åt mig när jag en helt  vanlig dag packade ner en extra halsduk ifall det skulle bli kallare, plus vantar och en fleecetröja. Jag är en gammal tant, i själ och hjärta.

Sist beklagade jag mig över besmi't med att skaffa nya vänner. Nu råkar det vara så att jag faktiskt har hittat en ny vän. Det är i princip en andra personlighet jag utvecklat med vilken jag brukar samtala ibland och se på tv tillsammans med. Vi har väldans roligt tillsammans och kommer riktigt bra överens. När jag är ensam hemma brukar jag kalla på henne, sen kan vi sitta och skratta och oja oss över allt som händer i den fiktionella världen.
Ibland brukar vi dansa också, men jag blir alltför lätt blyg, så då får hon antingen blunda eller gå hem.

Jag vet inte riktigt vad hon heter, det har jag inte bestämt än. Någon som har något bra förslag? Tips mottages tacksamt.

Och BODIL! Inga Speedy Gonzales eller Silly Millies, det är ingen cykel vi handskas med.

Jag lider av plötslig fotsvett. Jag lider också av skrivaopassandesaker-sjukan. Dessutom lider jag av ångest. Och minnen! Jisses. Jag har nog alla problem i hela världen.

Mig är det synd om vill jag lova. Mest på grund av att fotsvettandet, som är helt nytt för mig (har hänt en gång när jag var i Örebro). Min kära kombo påstår att det är mänskligt, men jag undrar jag.. Tycker mig inte blivit mera människa på sistone, direkt.

Äsch, nävål, hursomhelst. Något som inte gör att det är så synd om mig är mina finaste, raraste vänner - det bästa gymnasiet genererade - som är utspridda likt gödsel lite här och var för tillfället. Tänk om alla bara kunde komma hem och äta en candle-lit dinner i deras allra fredagsfinaste klänningar tillsammans med mig. Jag har förhoppningar om framtiden. 

Det som oroar mig är att jag kanske måste skaffa nya vänner. Fler vänner. Jag måste lära mig vara social igen. Usch och fy och blä. Min sociala kompetens har krympt till ett russin på senare år.

Jag vill ha en mössa som är för stor. Nu.
Sen vill jag ha tillbaka min Flott-toppluva.
Sen, nästan mest, vill jag ha tillbaka min Flashdancet-shirt som uppenbarligen gick upp i rök i juni. GE MIG DEN! Jag brukr ligga vaken om nätterna och tänka på den.