En rubrik.
Känner ingen större sorg över att jag dissade WWW. Statement of the day.
Helgen har varit riktigt skön. Frågan är nu om jag denna gång kommer återvända till Schmäck lite fortare? Det var sjutusans mysigt där och jag är nådigt sugen på Schmäck-smörgås. Min och Christinas tradition håller på att faila oss (alternativt är det vi som failar den) så vi kanske borde klippa av bandet direkt och hoppa på en ny tradition? Eller kanske bara hoppa på ännu en? Tål att tänkas på.
Från en sak till en annan: igår kväll gick jag på preem för att införskaffa lite aspartam, misslyckades fatalt med huvudräkningen, låtsades acceptera mitt snedsteg, skrattade tillsammans med mannen i kassan, gick hem, grät inombords. Såhär i efterhand känns det dock inte som en total katastrof. Bara nästan.
Har insett att jag måste börja använda örhängen igen, annars kommer det hela sluta i fördärvet. Apropå ingenting.
Och apropå ingenting igen, jag saknar Vilhelmina. Eller nej. Just nu saknar jag André och Joel enormt mycket. Guldgossar. De har förmodligen ingen aning om hur mycket jag saknar dem, tycker om dem, uppskattar dem. Eller hur mycket de betyder för mig. Säkerligen förstår de inte varför heller =) Men så är det. Dock är det här med kontakt vansinnigt bristfälligt... men det gör inte så mycket. Egentligen. På sätt och vis önskar jag bara att de ska komma och rädda mig från min egen tjejighet, ge mig lite perspektiv och typ, krama mig. Det skulle göra mig så glad.
Ännu en sak, bara sådär hux flux: Pappa har skickat massa musik från då han var "20 år gammal, snygg och hade koll på saker". Sen fäller han kommentaren "nu för tiden är jag bara snygg". Mhm. Jag kunde av moraliska skäl inte plocka ner honom på jorden igen. Han får tro vad han vill.
Det känns som att varje stycke hittills är taget ur tomma intet. Det måste bero på att jag sparar länkandet till alla formella, jävla, uppsatser. Och, ja, de saker som står här är inte så lätt att få in smidigt i flytande text. Fast jag försökte åtminstone. Litegrann. Ärs. No more excuses.
Nu blir det att hårdplugga... i.e tänka på allt jag ska ha gjort innan fredag.
I äkta Philip-Johanna-konversationsavslutning: tata.