Johanna Lönnberg

Imorgon är det internationella kattdagen (eller något liknande). Då ämnar Kitty dra ut på galej. För vad vore en kattdag utan en Kitty eller två?

Nä, det ska jag säga dig; en kattdag är ingenting utan en Kitty eller två.

Det absolut roligaste jag varit med om på länge inträffade idag under middagen hos mormor. Jag kunde bara inte sluta skratta. Helt från ingenstans börjar mormor tala om fotboll. Fotboll. Min mormor. Fotboll.

Hon talte om matchen mot Spanien, kvällens match mot Lettland. Ja, nu är det ju inte så att hon brukar titta på fotboll inte, men hon hade minsann sett Fotbollsgalan. Sen försvann orden mitt i en mening och hon visste inte hur hon skulle fortsätta riktigt, så jag tänkte skämta till det och hjälpa henne på tråden. Intet anade jag att jag skulle träffa rätt.

Zlatan. Min mormor. Zlatan. I did not see that one coming.

Bitter och butter som jag är så letar jag hela tiden nya sätt att nära min ilska. Jag har upptäckt att det är lite av en gåva - en talang. Nedan följer tre punkter som jag specialiserat mig på att sura över just nu:

1. Jag har inte övermänskliga krafter. Just nu är jag inte särskilt lockad av röntgensyn, flygförmåga eller tankeläsning. Även fast det kanske inte skulle vara så pjåkigt emellanåt - men tänk bara så olyckligt det skulle kunna bli! Främst är jag intresserad av att kunna flytta tiden, spå i framtiden och kunna trolla. Ett alternativ till dessa förmågor vore att träffa en ande som ger mig tre önskningar, no boundaries.
         Har dock resonerat fram att det här med att spå i framtiden kanske inte är det bästa; vill man verkligen veta allt som kommer gå snett och alla önskningar som inte kommer slå in redan nu? Nej, jag vill nog skjuta upp förkrossandet lite. 
         Det vi kan utvinna från detta stycke är helt enkelt att jag skulle vilja kunna förändra livet och dess gång. How's that for bitterhet, huh? Det måste betyda att man är riktigt miserabel, och skeptisk till tidens gång och ja, hela baletten.

2. Nästa bitterpunkt är att jag nyligen kommit underfund med en bug i mitt system. System bugs är för övrigt gravt irriterande - som exempelvis den att man ofta vill ha det man inte kan få. Hursom, mitt lilla maskinfel: jag är en nattmänniska/nattuggla - kalla det vad du vill - som stannar uppe halva nätterna och sover halva dagarna. Det har inte att göra med att jag vill vara vaken på nätterna, jag bara är det. MEN, det som är extra surt med detta är att jag inte är särdeles lockad av nattlivet. Utelivet, dess alkoholkonsumtion och köttmarknad tjusar inte mig. Jag känner mig alltid fruktansvärt obekväm i alkoholpåverkade människors närvaro, hela grejen med att de flesta inte har en uns kontroll över vad de sysslar med. Dricker jag själv går det bra, men det gör jag oftast inte då jag allt som oftast mår kasst efter några timmar. Har aldrig lyckats se tjusningen i att plåga sig själv. (Jag tror heller inte att fysisk smärta lindrar psykisk smärta, men det är ju en helt annan saga.)
          Samtidigt måste jag nog konstatera att även om denna kombination är delvis ofördelaktig, så är den på sitt vis fördelaktig. Tänk bara hur det hade blivit om jag gillade att festa? Det hade nog inte sett så bra ut.
          Nåväl, bitterheten i det här ligger nog ändå i att jag aldrig är riktigt nöjd, för det håller mig ju ständigt bara på gränsen till lycka. Jag är ju uttråkad för jämnan, tack vare detta. Hur ska jag kunna tycka det är roligt när jag inte riktigt går ihop med mig själv? Galenskap.

3. En lite mer fristående bitterpunkt som inte handlar om mig personligen - bortsett från hur det påverkar mig, vill säga - kommer här. Jag läste igårkväll en fullkomligen ointressant, värdelös samt poänglös artikel i Elle. Det jag nu undrar över är följande:
          - Varför lägger de ner tid på att skriva och publicera sådan skit?
          - Varför la jag ner tid på att läsa skiten?
          - Varför la jag ner 45 spänn på att inhandla ett magasin där, noga räknat, 163 av 338 sidor är reklam?


Börjar man gräva och febrilt söka tar det inte lång tid förrns man hitter saker att bli upprörd över. Det är inte så tokigt! Men nu får det faktiskt vara nog från min sida. Nu ska jag vända på steken och ja; sluta buttra!

Jag för närvarande fylld av rädsla, och vet inte riktigt på vilken fot jag ska stå längre. Potatis har på senare år blivit en del av min identitet, men på sista tiden har jag inte känt mig lockad längre.. och det känns så hemskt!! Jag känner mig fruktansvärd, elak, som en bedragare. Jag kan inte överge potatisen? Var ska jag ta vägen? Vad ska jag äta?

Något som kryddar på det hemska samvetet är att jag älskar mina nyinköpta Acne-jeans.  Det bästa beslut jag tagit på länge. De har blivit en varjedag-grej och jag kunde inte vara mer nöjd. Men det är det här som oroar mig, har Acne-jeansen tagit över potatisens plats i mitt liv?
               Jag är beklämd.



I övrigt har jag gett mig den på att jag i år ska följa julkalendern. Här ska dygnsrytmen vändas på! Självklart syftar jag då på den arla morgonstundens sändningar. Julkalender är inte julkalender aftontid. Och imorgon ska jag köpa en keyboard. Hihi.

Iiih, nu åker jag till Stockholm på kärlekssemester. Det ska bli kanoners!

Precis som alltid när jag ska ut och resa mår jag illa, men det är ju bara psykiskt, som tur var.

Nu väntar lyckan, hej så länge!

Det var så mycket jag kom på jag skulle skriva att jag glömt alltihop.

Iallafall så är jag vanvettigt nöjd över den gångna helgen, det var värt vartenda öre - och många ören blev det. Hela kalaset gick på uppemot 800 riksdaler. Lite fattigare. Lite gladare.

Det började med att jag spontanbokade en biljett till Popup, fastän jag inte hade någon att gå med. Jag var stenhård med mig själv och ignorerade fullkomligt alla stråk av ensamhetsrädsla som ville göra sig hörda. Lite bra gjort. Sen visade det sig att jag fick en hel pluton att gå med, makalöst!!

Säkert! gör mig fortfarande osäker, men förbaskat varm i hjärtat också. Helt och hållet underbart, jag var som frälst efteråt och kände att jag lika bra kunde gå hem för jag var nöjd så det räckte. men turligt nog stannade jag kvar för Moneybrothers skull. Däremellan såg vi Sahara hotnights och jag trodde jag skulle avlida av utmattning; kunde verkligen inte stå stilla en sekund. Det var kul, helt enkelt. Kul är ordet. Lite häng i baren, lite skak på dansgolvet, lite "alla ni som inte dansar är våldtäktsmän", lite trängsel, lite skratt, lite tappabortvarann. Lite perfekt. Sedan avslutade Moneybrother kvällen och jag kunde gå hem övergödd på glädje.

När jag och Cornelia kom hem fick vi nybakta bullar, kurade ihop oss till Tracy Chapman och Lisa Ekdahl, surrade tills vi däckade. Lite så var det med det.