Johanna Lönnberg

Så här såg min kyl ut när jag bodde på Haga. Inte alltid förstås. Men så här såg den ut. Den var heltom, så när som på en djungelfruktsyoghurt, eftersom jag knappt åt nånting. Men jag åt ändå. Så ni vet.

Så här sund är jag egentligen. (Och så tänkte jag visa en hurtig bild på mig självi vedklyvartagen med hucklet fastspänt, men jag orkar inte ladda upp en till bild.)

Men tro mig, jag är sund nu. Lite för sund.

Cheese.

Christina sitter och pluggar och ska så göra framtill klockan är slagen 23.20. Således sitter jag vid datorn och letar efter saker att göra. Febrilt. Jag har hört att Internet ska vara stort, men tydligen inte stort nog för mig. Tilläggas bör att det är till stor del passiva sysselsättningar jag letar efter. Såna som varken kräver engagemang, tankeverksamhet eller fysisk aktivitet. Men de ska roa. Tips?

Chansen må vara liten att ett tips trillar in inom de närmsta 20 minuterna men det är värt ett försök. Om 20 minuter måste jag dras med Christina igen.

Chockartat nog så är jag inte less på henne, fastän hon bor på mig. Ja, på mig. Så jag lider inte av att dras med henne. Det är snarare en välsignelse.

Hittills har jag inlett alla stycken med ch-ord, märkte ni det? As of now får det dock vara slut med det. Det krävde för mycket tankeverksamhet, och det är inte okej.

Tack förresten hörrni allihopa för de superba middagstipsen. Det blev varma mackor. Känn bara hur jag pepprar er med flaming blixtar från my evil eyes.

Jag ger mig nu. Ajöken fröken.

återkommer

Det här är min skata. Han bor på mamma och Rogers balkong eftersom han blev sjuk i källaren. Honom vann jag på en slalomtävling när jag var fyra år gammal. Jag har alltid trott att jag vann hela tävlingen. Det är något jag stoltserat med i hela mitt liv. Men tydligen fick alla ett pris. Även de sämsta. Och jag fick skatan.

Egentligen ville jag ha en kexchoklad. Men den användes visst bara som pynt på prisbordet. Så jag valde skatan.

Det är ett beslut jag aldrig kommer ångra.

Det är alldeles ljuvligt att vara hemma i Umeå. Onsdag morgon åkte jag hit i syfte att mala sönder hjärnan på möte med världens bästa region, och när det väl var färdiggjort så var det bara att slappa järnet. Då jag är fattig som tre kyrkråttor KAN jag omöjligt röra mig utanför hemmet, så jag sitter helt sonika rätt upp och ner och gör följande:

- äter
- virkar
- läser
- filmtittar

Fick jag det inte bäst, så säg.

Onsdagkväll drog jag och mamma en vända uppå tidernas kallaste vinda för att jaga lite kläder och vad hittar vi inte där? Jo, världens snyggaste 80-talskavaj med axelvaddar, gamla urblekta herrjeans som går helt utmärkt att dra upp i midjan med ett skärp och rulla till i benen samt en gammal favoritsticketröja. Dessutom hittade jag en halvfärdig sticketröja som gick helt utmärkt att sy ihop till en väst. Nu är sommaren klappad och klar.

Fick jag det inte bäst igen, så säg.

Igår började jag städa och rensa ur garderoben med Christina. Ett, tu, tre har man snittat upp mellantån på garderobsdörren. Där får man för att man försöker vara duktig. Tur i oturen slutade det schabraket med en hel del lustiga scener då Christina i panik försökte plåstra om mig och det medförde en rimlig dos skratt. Jag känner mig lite mer långlivadsbar (jag hittade på det ordet själv, ja, tack) idag, despite my sore toe.

Imorgon blir det bilfärd till Umeå i ottan! Det är nämligen dags för regionsmöte, vilket är en av de bästa grejerna med mitt jobb. De dagarna är alltid spännande, givande och roliga. De är också huvudvärksframkallande - men det kommer ju först på hemvägen. Just detta möte får vi sällskap av landschefen, vilket blir extra awesome för då vet man aldrig vad man kan få lära sig för intressant. Och det bästa med vår landschef är att hon är supermedveten, har stenkoll på nästan allt och är väldigt engagerad. Hon är inte Gud, men hon kan mycket väl vara Jesus.

Såå, nu laddar jag för vad som komma skall med budgetgenomgång, visualplanering, driftkalkylering, god kritik, sämre kritik och kloka, inspirerande utbyten. Men jag måste erkänna att jag mest av allt ser framemot punkt 3 och 7. Det är Lunch och Dublindags. Inget snack om saken liksom.

Nu ska jag äta en varm macka, packa för tre dagar i Umeå, värma mina kalla fötter, försöka glömma dagens tiotimmarspass, hoppa i säng och SOOOOOOOOOOOVA. Och när jag sover ska försöka att inte drömma att min storebror gör slut med mig, det blev så konstigt.

Imorse vaknade jag i Sollefteå. Hör och häpna. 

Idag har jag sprungit runt i butiken som en höna och knappt kunnat tänka klart, och sen kom beskedet.

Världens finaste pojke har tittat ut, och jag är så glad och stolt och och och... Det är helt fantastiskt. Världens största grattis till de lyckliga föräldrarna!

Sen bara grät jag. Och grät. Och grät lite till. All spänning och oro släppte och det vara bara att följa med. Jag kan bara tänka mig hur det känns för Sandra och Erik =)

En enorm pussokram till nya familjen!

Sen gick jag och Johanna hem till henne i yrvädret och såg på Braveheart. Lite krig överst på tårtan, varför inte?

Vill ni veta varför idag suger lite lätt? Jag skiter blankt i om ni vill eller inte, jag tänker tala om det för er ändå.

1. Jag har jobbat från 9 till 20. Det kunde vart värre, men det hjälper inte att höra.
2. Jag hade lagt ner paprika i min kycklingpyttlunchlåda, fastän jag vet att jag inte gillar paprika i mat särdeles anmärkningsvärt.
3. Jag hittade ett jättebra ord igår, men imorse när jag vaknade hade jag glömt vad det var.
4. Jag drömde att min förra pojkvän kom hem till mig och min familj med sin nya flickvän. Och han mobbade mig.
5. Sandra's kalvningsdatum var satt till idag, men NEJ. En jävla stil.
6. Mina äggstockar lossnade precis från deras fästen.

Men okej, världen är rätt så godkänd ändå. Lite skit rensar magen liksom.