Johanna Lönnberg

Det jag vet allra mest om - det ämne jag har störst kunskap i av alla ämnen i världen - är mig själv! Just därför kommer det sig lätt att det är det jag gnäller, berättar och pratar om. Jag tycker själv att jag är förhållandevis intressant. Annars skulle jag inte kunna leva med mig själv. Jag tror på sätt och vis att alla människor har ett intresse för sig själva, även om man inte gärna medger det. Man vill ju inte ta plats. Eller verka självgod. Men ibland gör jag det, och det är jag inte ensam om.

Let it be said att jag är väldigt intresserad av andra människor också. Det är er, mina medmänniskor, jag är mest intresserade av när det kommer till kritan, för om er vet jag ju inte allting!

Men hur som haver, det är mig jag vet mest om. Och ifall det skulle vara så att ni lyckats undgå höra mitt tjat om mig själv så tänkte jag briefa en introduktion. Om mig.

Mitt namn är Johanna, Eva Johanna. Jag har en mamma och en storebror i Umeå, en pappa och två småbröder i Göteborg och en uppväxt i Vilhelmina. Relativt rotlös och spridd, för stunden. Är galet förälskad i min familj. Jag jobbar delvis i en klädbutik och i övrigt vikarierar jag någon timme här och där på en förskola (hittills har det bara varit en dag, what the heck, det kommer mera).

Jag har inga som helst mål inför framtiden, och inte den blekaste om vad jag vill göra. Jag ser mest en massa hinder. Jag är väldigt ofta bitter, men alltid med glimten i ögat. Jag har heller inga fritidsintressen och gör mest ingenting. Hänger ofta på jobbet när jag är ledig, och har följaktligen upptäckt att jag är en stundande arbetsnarkoman. Till mina vänners förtret stoltserar jag med att vara en medelmåtta av rang. Allmänbildad vill de hellre kalla det, men jag hävdar att medelmåtta passar bättre då det inte bara handlar om talanger, förmågor och kunskap utan även om vanliga egenskaper. Jag är inte riktigt någonting speciellt, jag är lite av varje. Exempelvis kom jag och SaraLi, "min enda kompis", fram till igår att jag kan inte ens bli riktigt förbannad.

Det jag gör som mest är att sönderanalysera allt som kommer i min väg, prata med mig själv och älta precis allting. Sedan sover jag inte ogärna. Jag är ambivalent, dålig och bra. Hopplös därtill. Bitter. Är ofta obrydd och förbiser mig själv. Gillar att pyssla om andra.

En inbunden, men socialt kompetent människa som hyser agg mot det mesta som inte passar henne själv. Till detta kan det tilläggas att jag är komplett motsägelsefull.

Ej engagerad i politik, ej förtjust i grönsaker. Har väldigt få åsikter om saker och ting, och kan således beskrivas som diplomatisk. Har väldigt svårt att hålla mina egna hemligheter och är världsbäst på att förstöra överraskningar. Jag är också världsbäst på att lista ut saker. Jag snokar inte, men har väldigt bra hörsel och kan ibland faktiskt vara den skarpaste kniven i lådan.

I rätt sällskap kan jag vara den roligaste människa du någonsin mött. Råkar du ut för det kan du vara säker på en av följande saker; 1. jag litar på dig och känner mig väldigt trygg i ditt sällskap - 2. jag bryr mig inte och är inte särskilt mån om att göra ett gott intryck - 3. vi klaffa r helt enkelt, du och jag - 4. jag är inte kär i dig.

Jag är inte dödligt förtjust i att festa ty det blir aldrig riktigt bra. Men jag umgås gärna. Jag har halvtaskig koll på avd jag gillar, speciellt inom musik. Däremot vet jag precis vad jag inte tycker om. När jag inte kan sova om nätterna sjunger jag - jobbigt för dig om du är min granne. Ibland får jag för mig att vara huslig. Jag är pro traditioner, älskar julen, äter alltid samma sak på Subway. Kommer med detta osökt in på att jag slarvar mycket med maten, men lever ändå.

Jag önskar ofta att jag kan vrida tillbaka tiden, möblera om och skapa perfektion. Jag tror på övernaturliga krafter. Inte på Gud dock. Jag "gör mig ofta mindre än vad jag är". Läser gärna mkt, och kan med lätthet snöa in mig på böcker eller exempelvis Grey's Anatomy. Förfärligt bitter. Jag skulle kunna knarka jackor och potatis. Eller - "skulle kunna" - jag gör det redan. Ändå spenderar jag makalöst lite tid utomhus. Vilket jag ämnar ändra på.

Lat som få. Älskvärd.



Hihi.

Satt och läste Cosmo på jobbet häromdagen, och som vanligt blev jag helt bestört. Det är inte klokt allt vad de hittar på där. Det är så mycket som är så fel och så onödigt. I just det nummer jag läste hade de en artikel om olika dejtingtyper. Efter att ha skummat igenom hela skiten insåg jag att ingen typ är en bra typ, det var varningsflagg på hela bunten.

Precis ALLA är svin, till och med den snälla killen. Ingen är någonsin riktigt bra, uppenbarligen. Jaha, vem faringen ska jag dejta då? Det finns ju ingen över. Jag blir så less, det är ren och pur skräpjournalistik. Alla är inte svin.

Ingen är perfekt, men alla är inte svin för det.

Ja. Nu sinar det igen.

Jag vill egentligen skriva hela tiden, och har en lååång lista på saker jag ska skriva, men kommer mig aldrig för. Skärpning på den punkten ska det bli.

Tillsvidare bjuder jag på lite halvuppdatering: ny lägenhet, nytt jobb, ny talang, ny lycka. Heluppdatering later.

Meeen, trots allt bra är det lätt att bli tvär för småsaker. Jag antar att det endast är småsaker som återstår att reta upp sig på när så mycket är bra.

Det är downright dirty att jag inte har internet i min lägenhet så att jag kan blogga på nätterna, då jag har något att säga. På så vis skulle jag slippa skriva för hand, eller helt enkelt glömma bort vad det nu var jag skulle skriva. det är kasst. Anledningen till att bloggen är undernärd är just för att jag inte har tillgång till bloggen nattetid.

Jag tänker ju som bäst på nätterna. Som sagt.

För att gå från det ena till det andra; jag titulerar mig själv för tillfället stone cold bitch. Självklart med blandade känslor. Exempelvis är jag lite ledsen över det faktum att titeln inte är allittererad.

De senaste veckorna har jag haft för avsikt att skriva om isbitar, blått godis, saker som inte är roliga längre, irritationsområden, pussel, ansvar och ja - listan kan göras lång. Av någon anledning har jag inte riktigt kommit till saken.

Allra mest beror det på lathet och lack of inspiration. Det är inte roligt att blogga när man inte vill. Men jag vill ju samtidigt som jag inte vill. Det blir aldrig riktigt bra när man bloggar bara för att uppdatera och inte för att man har något att skriva om. Ikväll vill jag blogga, och jag har faktiskt tid till det. En fantastiskt tursam kombination. Likväl kvarstår det faktum att jag inte har något konkret ämne att adressera.

Men what the heck; jag svamlar på ändå. Jag kör helt enkelt på ett klassiskt dagboksinlägg... here it goes:

Inatt somnade jag sent-sent. Till följd av detta ville jag inte riktigt kliva upp när jag skulle kliva upp. Detta bidrog till vissa förseningar, som i sin tur resulterade i att jag missade äta frukost/lunch. Däremot gav det att jag hann i tid till jobbet. För att riktigt tydliggöra vilken sorglig människa jag är kan jag berätta att jag började klockan 13.00. En frisk, klok människa försover sig inte när hon börjar så pass sent. Men jag är ett mirakel.

Hursomhaver grep jag en brödpåse på vägen ut från hemmet, med tanken att jag kunde tugga i mig det under dagen för att inte gå under helt och hållet. Det var lite småtorrt och ja, tragiskt kanske. Behöver jag nämna att jag blev utskrattad på jobbet? Fulare blev det när jag gick på kiosken och köpte en dricka på rea. Rea. Hallå, liksom. Utöver det gick inget riktigt som det skulle på jobbet... jag var fruktansvärt långsam och mina communicationskills låg fortfarande hemma och sov. Skämdes, det var vad jag gjorde. Uträttade saker, det var vad jag inte gjorde.

Nu blev jag helt plötsligt less på att delge min dag, det är ju inte av något större intresse för någon. Det finns roligare grejer att pyssla med. Exempelvis kan man frossa i Grey's Anatomy. Halleluja.