Jag klagar bara.
Jag är hemskt ledsen men det är så det har blivit. Alla mina inlägg är märkta av klagomål till höger och vänster. Samtidigt måste jag få klaga någonstans. Det finns så mycket som är kasst att jag inte kan kasta skiten på min omgivning, det skulle bara inbringa dåligt samvete i mig och därmed ge mig mer att må dåligt över.
Egentligen skulle jag inte vilja påstå att jag mår dåligt heller. Det gör jag inte riktigt. Det finns så mycket som är bra och det finns så mycket som är mindre bra men jag har en fantastisk förmåga att emellanåt styra bort alla problem och låtsas som om de inte existerar. Det är ändå inte en idiotsäker lösning för jag känner hela tiden hur de ligger och lurar i bakgrunden och gör allt lite extra jobbigt.
Det finns tusen saker jag borde göra, istället för det här och allt annat bekymmersfritt, men det tar för mycket energi och jag kan inte avvara den. Ibland behöver jag bara lugn och ro, men det finns så många krav från alla håll och kanter. Från familjen, vänner, skolan och till och med tvättkorgen. Man "ska" vara social, medveten, aktiv, duktig, begränsad och utsvävad på samma gång. Jag är ambivalent och blyg. Det går inte ihop för mig.
Men jag har också hittat så mycket nytt att glädjas. Jag har privilegiet att få överraskas av min omgivning och känna lycka, stolthet och glädje. Jag har så mycket att värna o, underhålla och njuta av. Jag har en del fantastiska vänskaper och bekantskaper. Jag har en underbart funktionsfri familj. Jag har en stuga, en egen lägenhet, jag har ett nytt matbord.
Om en timme bär det iväg. Till Åsele och härliga kamrater eller till Vilhelmina där underbar familj och släkt är? Det är min dags största problem och jag har lyckats dra ut på det alltför länge nu. "Ta ett beslut och var nöjd med det" har jag hört det sägas i bekantskapskretsen. Kanske är det dags att insupa den enkla visdom som vilar i de orden och följa order..