Oj, säger jag nog
De senaste veckorna har jag haft för avsikt att skriva om isbitar, blått godis, saker som inte är roliga längre, irritationsområden, pussel, ansvar och ja - listan kan göras lång. Av någon anledning har jag inte riktigt kommit till saken.
Allra mest beror det på lathet och lack of inspiration. Det är inte roligt att blogga när man inte vill. Men jag vill ju samtidigt som jag inte vill. Det blir aldrig riktigt bra när man bloggar bara för att uppdatera och inte för att man har något att skriva om. Ikväll vill jag blogga, och jag har faktiskt tid till det. En fantastiskt tursam kombination. Likväl kvarstår det faktum att jag inte har något konkret ämne att adressera.
Men what the heck; jag svamlar på ändå. Jag kör helt enkelt på ett klassiskt dagboksinlägg... here it goes:
Inatt somnade jag sent-sent. Till följd av detta ville jag inte riktigt kliva upp när jag skulle kliva upp. Detta bidrog till vissa förseningar, som i sin tur resulterade i att jag missade äta frukost/lunch. Däremot gav det att jag hann i tid till jobbet. För att riktigt tydliggöra vilken sorglig människa jag är kan jag berätta att jag började klockan 13.00. En frisk, klok människa försover sig inte när hon börjar så pass sent. Men jag är ett mirakel.
Hursomhaver grep jag en brödpåse på vägen ut från hemmet, med tanken att jag kunde tugga i mig det under dagen för att inte gå under helt och hållet. Det var lite småtorrt och ja, tragiskt kanske. Behöver jag nämna att jag blev utskrattad på jobbet? Fulare blev det när jag gick på kiosken och köpte en dricka på rea. Rea. Hallå, liksom. Utöver det gick inget riktigt som det skulle på jobbet... jag var fruktansvärt långsam och mina communicationskills låg fortfarande hemma och sov. Skämdes, det var vad jag gjorde. Uträttade saker, det var vad jag inte gjorde.
Nu blev jag helt plötsligt less på att delge min dag, det är ju inte av något större intresse för någon. Det finns roligare grejer att pyssla med. Exempelvis kan man frossa i Grey's Anatomy. Halleluja.