My last bitter song
Bitter och butter som jag är så letar jag hela tiden nya sätt att nära min ilska. Jag har upptäckt att det är lite av en gåva - en talang. Nedan följer tre punkter som jag specialiserat mig på att sura över just nu:
1. Jag har inte övermänskliga krafter. Just nu är jag inte särskilt lockad av röntgensyn, flygförmåga eller tankeläsning. Även fast det kanske inte skulle vara så pjåkigt emellanåt - men tänk bara så olyckligt det skulle kunna bli! Främst är jag intresserad av att kunna flytta tiden, spå i framtiden och kunna trolla. Ett alternativ till dessa förmågor vore att träffa en ande som ger mig tre önskningar, no boundaries.
Har dock resonerat fram att det här med att spå i framtiden kanske inte är det bästa; vill man verkligen veta allt som kommer gå snett och alla önskningar som inte kommer slå in redan nu? Nej, jag vill nog skjuta upp förkrossandet lite.
Det vi kan utvinna från detta stycke är helt enkelt att jag skulle vilja kunna förändra livet och dess gång. How's that for bitterhet, huh? Det måste betyda att man är riktigt miserabel, och skeptisk till tidens gång och ja, hela baletten.
2. Nästa bitterpunkt är att jag nyligen kommit underfund med en bug i mitt system. System bugs är för övrigt gravt irriterande - som exempelvis den att man ofta vill ha det man inte kan få. Hursom, mitt lilla maskinfel: jag är en nattmänniska/nattuggla - kalla det vad du vill - som stannar uppe halva nätterna och sover halva dagarna. Det har inte att göra med att jag vill vara vaken på nätterna, jag bara är det. MEN, det som är extra surt med detta är att jag inte är särdeles lockad av nattlivet. Utelivet, dess alkoholkonsumtion och köttmarknad tjusar inte mig. Jag känner mig alltid fruktansvärt obekväm i alkoholpåverkade människors närvaro, hela grejen med att de flesta inte har en uns kontroll över vad de sysslar med. Dricker jag själv går det bra, men det gör jag oftast inte då jag allt som oftast mår kasst efter några timmar. Har aldrig lyckats se tjusningen i att plåga sig själv. (Jag tror heller inte att fysisk smärta lindrar psykisk smärta, men det är ju en helt annan saga.)
Samtidigt måste jag nog konstatera att även om denna kombination är delvis ofördelaktig, så är den på sitt vis fördelaktig. Tänk bara hur det hade blivit om jag gillade att festa? Det hade nog inte sett så bra ut.
Nåväl, bitterheten i det här ligger nog ändå i att jag aldrig är riktigt nöjd, för det håller mig ju ständigt bara på gränsen till lycka. Jag är ju uttråkad för jämnan, tack vare detta. Hur ska jag kunna tycka det är roligt när jag inte riktigt går ihop med mig själv? Galenskap.
3. En lite mer fristående bitterpunkt som inte handlar om mig personligen - bortsett från hur det påverkar mig, vill säga - kommer här. Jag läste igårkväll en fullkomligen ointressant, värdelös samt poänglös artikel i Elle. Det jag nu undrar över är följande:
- Varför lägger de ner tid på att skriva och publicera sådan skit?
- Varför la jag ner tid på att läsa skiten?
- Varför la jag ner 45 spänn på att inhandla ett magasin där, noga räknat, 163 av 338 sidor är reklam?
Börjar man gräva och febrilt söka tar det inte lång tid förrns man hitter saker att bli upprörd över. Det är inte så tokigt! Men nu får det faktiskt vara nog från min sida. Nu ska jag vända på steken och ja; sluta buttra!