Lite som en bal på slottet
Förra inlägget var.... ofärdigt.
I korta drag så är det där min resrutt Sundsvall-Latikberg tur och retur. Det finns inte bra med billiga alternativ vill jag lova.
Hursom känns det alldeles, alldeles underbart att få åka hem till Vilhelmina och hälsa på Sandra! Jag längtar så jag får andnöd när jag tänker på det. Och jag blir alldeles pirrig samtidigt för nu ska jag ju få träffa en helt ny människa - Lukas. Det är lite nervöst, kan jag erkänna, det känns småviktigt att vi klickar han och jag. Jag vill ju inte att min gudson ska sky mig som pesten, så jag har övat här hemma med min nalle Batman på hur man bäst håller i en bebis. Enda orosmomentet är att jag inte har inkluderat Lukas vikt i mina kalkyleringar för den ultimata muskelspänningen. Eller vad man ska kalla det. Men, jag kan säga så här; tappar jag honom i golvet ska jag vara snabb med att skylla på Robin.
Två dagar till på mig att ladda. Leverbiff, plommon, cashewnötter och hinkvis med vatten. Jag vet inte om det fungerar, men det är vad köket har att erbjuda.
Iallafall, åkte jag hem tidigare från jobbet idag, mer påkissningsrädd än glad i hågen (galna grannar), och tänkte så här: "Nämen, vilket ypperligt tillfälle att packa och göra klart inför min lilla tripp." Så här 9 timmar senare är allt jag åstadkommit en övertydlig resplan plus en ihop-paintad, onödig, idiotförklarande bild på min Norrlandsboll. Jag får ta det imorgon, för nu är jag ju upptagen med det här. Är det någon som har en bra pack-princip? Eller en mall? Eller helt enkelt en diktatordröm? Call me.
Det finns en risk att vistelsen i Vilhelmina kommer leda till att jag aldrig vill åka hem* igen. Det finns en väldans massa som talar mot. Och vem är jag att stå emot logiken?
* Hem är Sundsvall, hem-hem är Umeå, hem-hem-hem är Vilhelmina. OK?