Jag har fallit för pojken.
Mina skinkor kommer med största säkerhet tona mot blått när jag vaknar imorgon. Det är ingen dans på rosor att studsa runt på en islandshäst... det guppar och slår som bara den. Men galoppen var så fantastiskt mjuk och fin! Jag är stolt över mig själv som vågade galoppera. När jag väl hade börjat galoppera ville jag aldrig sluta. Tidigare i mitt liv har jag galopperat exakt tre steg, och jag skrek varenda centimeter av det - inte så lång tid när man tänker efter, men farligt kändes det. Jag minns att jag skyllde på att det gjorde ont i benet... annars hade det ju vart pinsamt, right?
Får jag möjlighet, fler lediga dagar och Linda med mig så ska jag utan tvekan bege mig till Västanåfallet igen! Galet vackert landskap, och fantastiskt fina hästar. Min tilldelade hette något jag varken kunde uttala eller memorera, så jag kallade honom pojken. Han verkade vara okej med det.
Åh,johanna kaffepanna, kom hem och klia mig på magen!
Jag vill också åka (jajamensan, rida är inte min starka sida) islandshäst.