Johanna Lönnberg

Let the record show that vuxenskap inte nödvändigtvis betyder mindre svammel.

Ikväll är jag cheesy. Kort sammanfattat; filmen Grace is gone, låten Grace is gone, Christian the lion, snyft, snörvel och snuttiga sms till min mor.

Jag är också tankfull. Saknar Oslo Plaza teskeden jag stal från mitt hotellrum för att kunna äta frukost? Jag får lika dåligt samvete var gång jag plockar upp den ur bestickslådan. Hur ska det gå på torsdag när vi ska få träffa både sverigechef och säkerhetsassistent och landsvisual? Jag oroar mig för vad de vill,vad jag bör förbereda mig på och hur jag ska klä mig.

Minns gör jag med. Mest ikväll minns jag sparkturen från i påskas med mina småbröder; jag har fortfarande ett litet ärr på armen. På andra plats min crazy awesome försovning och hotellrumsflykt i Oslo. Tänk att det gick bara 2 minuter från att jag var i djup sömn, opackad, på 12e våningen till att jag befann mig i lobbyn. Och jag hann få med mig frukost och en tesked på vägen.

Och framtidshopp känner jag. Ty det stundas, än en gång, ridning i Västanå på lördag. Om det klaffar. And it feels good.

Men lite sur får jag lov att vara. För igår knäckte jag mitt bankkort i två delar.

Nu råkar det dock vara så att jag är vuxen, till följd av nyligt avklarade milstolpar och  allmänna uppfattningar gällande åldersgränser et cetera et cetera. Därför har jag inte mycket annat val än att känna mig glad, för det är så jag känner. Inte för att jag är vuxen, utan fördi jag uppskattar de trevliga ritualerna kring högtiden. Så jag surar bara i lagom dos. Jag cheesar hellre.