Johanna Lönnberg

De senaste två dagarna har jag sysslat med att måla in mig själv i ett hörn. I desperata försök att ta mig därifrån har det blivit desto trängre yta att stå på. Det råkar vara så att jag har en lillebror. Min lillebror heter Thomas, han är sju år gammal. Jag, jag är tappad bakom en vagn. Som den snälla storasyster jag vill tro mig vara ringde jag upp honom från Lekplaneten. (Efter jag passerat kassan.)

J - Om du fick välja vad du skulle få av tomten, vad vill du ha då; en liten brandstation eller en stor supercool polisstation?
T - Uuuuhm, både.
J - Nä, du får bara välja en grej...
T - Men jag vill ha både.

Vi tar en paus här för att bearbeta det vi nyss läst. Alltså: jag har valt att köpa en polisstation i lego åt min bror, och hoppas nu på en bekräftelse för att veta att det är rätt beslut. Han vet inte att man säger båda och inte både, det är rart. En oskyldig start. Vi fortsätter:

J - Nää, så kan man inte säga, tomten sa att han måste veta vad du helst vill ha, ifall du bara får en grej.
T - Mmm, men då vill jag ha en brandstation, med brandbilar.
J - Vill du verkligen ha den lilla brandstationen när du kan få den supercoola, stora polisstationen?
T - Uuuuhm, nä men jag vill ha både. Men om jag måste då vill jag ha polisstationen.

I ren panik, försöker jag här vända på skeppet. Och jag lyckas. Men, just när jag tror situationen är räddad, kommer Thomas sjuårsauktoritära gubbröst fram:

T - Men du, Johanna, jag måste prata med mig om en sak.
[tystnad]
T - Det är såhär; vilket nummer är det till Tomten?
J - Eh, jo, det vet jag inte, men jag kan kolla upp det om du vill?
T - Ja, gör det, och ring upp mig om fem minuter när du hittat det! Hör du det Johanna, på FEM minuter, när du hittat Tomtens nummer. Okej?
J - Ja, visst, jag ringer om jag hittar numret.
T - Mm, kolla telefonalmanackan.

Min första tanke är att min lillebror tänker dumpa mig, men nejnej, han tänker utnyttja mig och mina resurser. Han vet mycket väl att jag har "kontakter" så att säga. I våra dagar så har vi pratat med bla Jesus och Karlsson på taket. Grabben vet att jag fixar fram det som behövs. I detta stycke har vi alltså bevittnat misstag 2, att lova det omöjliga. Misstag 1 var att nämna Tomtens namn. Tiden går, men snart piper det i telefonen. Thomas mamma skriver: "Snälla Johanna, kan du ringa Thomas?" Jag har tydligen satt bollen i rullning.

Vad som följer härefter är en serie telefonsamtal, med en bror som inget hellre vill än att få tag på tomten. Jag försöker, bäst jag kan, ducka för katastrofen. Det är lögner om att herrn sitter i möte med nissarna, att jag absolut ska skicka honom ett sms med Thomas kontaktuppgifter och att jag självklart ska göra mitt yttersta för att Thomastomat ska få sitt efterlängtade samtal.

Under hela den här tiden försöker jag se efter min sötnos sociala välstånd, jag sätter stora Top Secret-stämplar över hela grejen och målar upp hemska scenarion om vad som skulle kunna hända om den information vi sitter på läcker ut. Pojken skulle inte leva en dag till som accepterad lekkompis på skolan; hur många i första klass tror på Tomten?

För närvarande har jag lyckats skapa mig en tidsfrist på två veckor. Under den tiden måste jag hitta antingen tomtetelefonröst eller helt enkelt tomten själv. Snälla, hjälp mig, jag ville bara väl.



Vad har vi nu lärt oss av detta? Jo, försök aldrig någonsin rädda situationen, it cannot be done.