Lament
Det är ganska mycket som är ganska kasst. Det som skall ha firats den senaste tiden har inte firats från min sida. Jag orkar inte fokusera på firande, och jag vet inte varför. Jag orkar inte styra upp, jag är helt enkelt kraftlös.
Jag är också sinnessvag. Jättesinnessvag. Och jag lider, fast jag kanske inte har anledning till det egentligen. Idag tvättar jag tjogtals med maskiner i ett tappert försök att städa ut lite ångest. Hur fasen kan jag framkalla sådan ångest hos mig själv?
Jag borde belönas med mängdtals priser för mina inbillningsrika tankegångar, fantasifulla associationsbanor samt min, i dubbel bemärkelse, förkrossande slutledningsförmåga. Jag deprimerar mig själv. I vanliga fall brukar jag skratta åt det, men just idag finner jag det föga roande. Jag har också förlorat min förmåga att tala ordentligt och blir alltmer tillrättavisad. Därmed är jag inte heller lika tillrättavisande som förr. Jag saknar det, men samtidigt; vilken böld jag måste ha varit.
Men, i ett försök att inte låta fjortisdeppig och alltför tragisk, så lyfter jag fram att det är ganska fint väder ute, att jag köpte ett par nya jeans igår, att jag ska på anställningsintervju i dagarna, att jag läser en underhållande bok, att jag försöker återframkalla min kapacitet att agera socialt och att jag tänker lyckas med det så fort tillfälle ges. Jag ska öva på det intetgivande minglandet och träna in följdfrågor. Jag ska också öva på att våga mer.
Igår var jag inte så hemskt bitter, men det tar sig, tydligen.
Jag är också sinnessvag. Jättesinnessvag. Och jag lider, fast jag kanske inte har anledning till det egentligen. Idag tvättar jag tjogtals med maskiner i ett tappert försök att städa ut lite ångest. Hur fasen kan jag framkalla sådan ångest hos mig själv?
Jag borde belönas med mängdtals priser för mina inbillningsrika tankegångar, fantasifulla associationsbanor samt min, i dubbel bemärkelse, förkrossande slutledningsförmåga. Jag deprimerar mig själv. I vanliga fall brukar jag skratta åt det, men just idag finner jag det föga roande. Jag har också förlorat min förmåga att tala ordentligt och blir alltmer tillrättavisad. Därmed är jag inte heller lika tillrättavisande som förr. Jag saknar det, men samtidigt; vilken böld jag måste ha varit.
Men, i ett försök att inte låta fjortisdeppig och alltför tragisk, så lyfter jag fram att det är ganska fint väder ute, att jag köpte ett par nya jeans igår, att jag ska på anställningsintervju i dagarna, att jag läser en underhållande bok, att jag försöker återframkalla min kapacitet att agera socialt och att jag tänker lyckas med det så fort tillfälle ges. Jag ska öva på det intetgivande minglandet och träna in följdfrågor. Jag ska också öva på att våga mer.
Igår var jag inte så hemskt bitter, men det tar sig, tydligen.
Kommentarer
Trackback