Johanna Lönnberg

Den senaste tiden har jag haft sjuka cravings för skräpmat. Jag önskar i princip att jag levde i en fritös, så illa är det. Med detta kommer smärtsam frustration över att inte kunna tillgodose dessa cravings; det är ju faktiskt inte ett hållbart leverne.

Ibland känner jag verkligen att det här med sunt förnuft, förstånd och liknande är en enda stor förbannelse. Allt som oftast, i relation till de flesta av mitt livs områden, kan jag nog tycka att förnuft och vett bara är ivägen. Det begränsar och förminskar så fruktansvärt. Därtill är det också de egenskaper som ser till att dåligt samvete och ångest med lätthet kan infiltrera sinnet. Jag önskar nog att man kunde bannlysa det sunda förnuftet emellanåt. Fan, vilken bitter insikt. Men samtidigt så; äsch. Det är väl bara att öva på att vara lite dum. I och för sig är det som så att jag är ganska bra på att vara lite dum, så det handlar nog mer om att öva på att acceptera sina vanvettiga små företeelser. Inga problem, jag börjar med det imorgon.

Ehum, tillbaka till glädjen. Min årliga depression torde vara i antågande, den har redan gett ifrån sig diverse tecken på dess väntade närvaro. Vad detta har att göra med glädje kanske är svårt att förstå, men det ska jag förklara. Det råkar nämligen vara som så att jag tänker strunta i årets påskdepression. Jag tänker helt enkelt inte ta emot den, helt sonika ämnar jag utesluta den. Den får inte vara med. Pepp. Pepp som fan. Detta behöver dock inte betyda att påsken är ångestfri, för det finns väl inget lov i världen som är fritt från ångest. Men vafan, det skiter jag i. Nu blir det som det blir och går som det går. Allatiders.

Det var inte min avsikt att det här skulle bli ett deppigt inlägg, så jag hoppas det inte blev alltför dystert. Och rörigt. Och oläsligt. Creds till den som läser min blogg över huvud taget! Och creds till mattanterna som bjöd på sjukt god lunch idag + människan som uppfann fruktsoppan + det mesta som gör livet värt att leva! Ingen creds whatsoever till Jean. Hon kan med glädje få hängas upp och ner i en lyktstolpe.

Nu vill jag ha mat. Jag skulle nog kunna satsa mina sista korvören på att det inte blir skräpmat. Vilken sorg.