Vackra vyer.
Irland.
Det finns för många ord som vill ut. Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta det hela. Det har varit underligt och underbart.
Jag är några ören fattigare. Flera upplevelser rikare. Resan var så värd den obekväma tågresan ner, "fastnandet" i säkerhetskontrollen, bristen på begriplig näring, bagageförlorandet och de förfärligt gnisslande sängarna. Jag funderar fortfarande på varför någon människa i hela världen skulle vilja lukta Jodopax och varför i hela friden en fin restaurang serverar ketchup och senap till en stek. Det är två frågeställningar jag förmodligen aldrig kommer komma underfund med, jag begriper det bara inte.
Nåväl, jag är alldeles nöjd. Jag vet inte riktigt hur jag ska komma ur min Dublinsaknad. Att åka direkt från nattåget till första skoldagen kändes som en alltför tvär avslutning på en resa. Vadå tillbaka till verkligheten? Pang, boom.
Nu känner jag bara för varje sekund hur lusten att resa bara växer mer och mer. Redan tycker jag mig vara svältfödd på äventyr... vad har hänt? Kanske har jag förälskat mig, det måste vara så. Inte bara i resandet, äventyret och musiken utan även drömmarna och livet. Jag vill ta tillbaka den där sista kvällen, möblera om lite och skapa perfektion. Men vad ska jag med perfektion till? Ett trubbigt liv känns mera intressant och lockar iväg mig på nya färder. Jag smygplanerar redan nästa resa, blir det månne Schweiz? Mot lika vackra vyer och ett omöjligt återseende? Jag hoppas och smider vidare.