Jag är grejen
Jag. Me. Moi. J-Lö. Löbba.
Idag kom jag fram till att jag måste ta tag i saker... Det är väl mest så man reagerar när ens värld blir uppochnervänd? Först blir man förstörd, försöker vända världen rätt igen, inser att det inte alltid fungerar så, försöker förändra sig själv. Helt naturligt. Och lite dumt.
Hur som haver; jag gjorde en "what to do" a'la jobbstyle. Ungefär.
- återuppta bloggandet
- börja vara jävligt snygg, jämt
- börja bjuda på mig själv
- vara mer socialt aktiv
- börja träna (obligatorisk punkt på alla livsförändrarlistor)
- kanske ta upp dansen?
En äkta jobbstyle-what to do ser mer ut såhär;
- städa
- fylla på
- gå med soporna
- packa upp
- tömma undanhäng
Är man obotligt analytisk, såsom jag, är det inte alltför svårt att se det djupa i denna lista. Sådana enkla ord och sysselsättningar, som kan betyda så mycket mer. Ack, sådan skönhet.
Ifall någon önskar att en närmre analys av den senare listan ska utföras, så var god kommentera. Jag lovar att jag gör det.
In case my inspriation skulle droppa till nästa session gör jag upp en plan redan nu;
om någon själ ösnkar en analys, gör jag analysen. I annat ska jag börja peta i irritationsområden, och vara lite arg.
Me like this, yes, aha
Kärlek, kaos, glädje och förvåning. Bilden blev tagen mitt i röran.
Ingen var riktigt beredd här ;)
det här är bara början
Livet bjuder på variation.
Sen hänger man upp gardiner hos mormor, inmundigar palt, irriterar sig på uppreparfasoner, telefonsamtalar med ett virrvarr av folk, minglar med solblind preempersonal, läser litteratur och gör annat som hör det goda livet till.
Dagens vettiga sysslor och goda gärningar, som jag hellre räknar i kvalitet än kvantitet (annars ser det fatalt lite ut), tog ut sin rätt och jag är fullkomligen utslagen. Så pass utslagen att jag inte tar hand om cementen, och heller inte skäms.
Lament
Jag är också sinnessvag. Jättesinnessvag. Och jag lider, fast jag kanske inte har anledning till det egentligen. Idag tvättar jag tjogtals med maskiner i ett tappert försök att städa ut lite ångest. Hur fasen kan jag framkalla sådan ångest hos mig själv?
Jag borde belönas med mängdtals priser för mina inbillningsrika tankegångar, fantasifulla associationsbanor samt min, i dubbel bemärkelse, förkrossande slutledningsförmåga. Jag deprimerar mig själv. I vanliga fall brukar jag skratta åt det, men just idag finner jag det föga roande. Jag har också förlorat min förmåga att tala ordentligt och blir alltmer tillrättavisad. Därmed är jag inte heller lika tillrättavisande som förr. Jag saknar det, men samtidigt; vilken böld jag måste ha varit.
Men, i ett försök att inte låta fjortisdeppig och alltför tragisk, så lyfter jag fram att det är ganska fint väder ute, att jag köpte ett par nya jeans igår, att jag ska på anställningsintervju i dagarna, att jag läser en underhållande bok, att jag försöker återframkalla min kapacitet att agera socialt och att jag tänker lyckas med det så fort tillfälle ges. Jag ska öva på det intetgivande minglandet och träna in följdfrågor. Jag ska också öva på att våga mer.
Igår var jag inte så hemskt bitter, men det tar sig, tydligen.
Det rör sig, för det mesta
Den mest livsomvälvande förändringen just nu torde vara införskaffandet av ett par nya vänner; de kommer hänga med mig överallt, troligtvis vara ivägen och även tappas bort. Men lika mycket som jag kommer bråka med dem kommer jag även att glädjas åt dem. De har redan visat prov på underbara egenskaper och gett mig en helt ny syn på saker och ting. Självklart talar jag om mina glasögon. Jag hoppas att vem som än läser detta uppfattar ironin. Kanske borde jag ha brett på lite mer? Men hursomhaver ser jag redan, efter blott en halv dags bruk, glasögonen som mina vänner och jag är helt övertygad om att jag, ifall de någon gång går sönder, kommer gråta över dem såsom Sunes mamma Karin grät över Tuss.
Nu är det bara en vecka kvar till studenten. Här snackar vi att tiden går. Men innan dess kommer morgondagen; Sveriges nationaldag. Detta ska firas med pompa och ståt i Kungälv; pappa har köpt två små flaggor och lillebror ska sjunga nationalsången hemma i trädgården. Han har övat heeela dagen. Här är saker fortfarande som vanligt. Barn är barn och Thomas är rolig.
(Fanimig vad jag älskar, missbrukar och älskar att missbruka semikolon. Mumma.)
en början utan slut
Livet nu i dagarna är fantastiskt generöst. Jag själv är fantastiskt generös. Åtminstone gentemot min egen person. Jag spenderar och bjuppar och lever utöver mina tillgångar, men hey; det är inte alltid man är så bra som nu. Vad vore jag för människa om jag inte tog tillfället i akt och utnyttjade denna halvtaskiga ursäkt till maximum?
Livet bjuder på en hel del fritid och lugn och hets och lite vadjagvill. Jag får hemskt mycket uträttat. Bara för att i klarspråk visa hur bra jag är så..
Jag har...
- tvättat en himla massa maskiner (en ursäkt till miljön) och torkat tvätten utomhus så allting doftar underskönt
- inhandlat nödvändigheter, såsom sockar
- varit på synundersökning, där fick jag veta att jag är närsynt och behöver glasögon
- styrt upp jakten på bågar, vilket är en enorm bedrift då det är både tråkigt, ångestframkallande och ger skavsår bakom öronen
- haft en dålig dag (det var in fact ett riktigt projekt och det lyckades superbt)
- hittat lösningar på problem
- druckit milkshake (vet icket vad denna punkt gör här, men den hamrade i huvudet så jag gav efter)
Nu skäms jag lite, jag trodde jag uträttat mer än så. Ack, så penibelt. Ordning är det brist på.
Jag är verkligen dålig på linking phrases. Helt fantastiskt, kolossalt dålig. Där hade lärarna rätt. Jag vet inte hur jag ska knyta an det jag vill säga nu till det tidigare stycket. Av den enkla anledningen så känner jag mig inte hågad att fortsätta. Vi tar det en annan dag.
Men jo, jag har pigmenterror.
med ett femte ämne
Min cykel. Den har fått krupp och vill inte längre vara med.
Franskan. Senaste tidens oväntade lust att återuppta franskan, som kulminerade i och med mitt oväntade encounter med fru Borg, har oönskat avtagit i och med mitt oönskade encounter med herr Jacobsson.
Mitt duschrum. Hyresvärdinnan från helvetet har stängt av min golvvärme, av någon oklar anledning. Som hämnd tänker jag inte knacka på och berätta att det är mormors bil som står parkerad utanför huset. Låt monstret ligga sömnlös och fundera över vem det är som våldtar hennes gudsförgätna parkeringsplats.
Min elakhet. Den är tillbaka och den är anmärkningsvärd.
Avslutningsvis vill jag bara uttrycka min glädje över att mitt gamla nintendo snart är tillbaka i min famn. Yeay.
as opposed to shaken
Jag känner att punktformen har uteblivit på sistone och det är något som i ärlighetens namn gör mig lite ledsen. Tack och lov är det ett lättåtgärdat problem. Det mest sammanhangslösa i dagsläget, och vad som passar bäst i punktform just nu, är saker jag stör mig på. Så, här kommer en lista entitled 'saker jag stör mig på':
1. ordet plugga
2. att jag skriver ett inlägg som jag sedan ber om ursäkt för utan att någon ens ifrågasatt det. varför skulle jag nödvändigtvis be om ursäkt? jag blir förbannad.
3. att jag inte påbörjar mina punkter med stor bokstav, vad är det för trams? (jag ids dock inte ändra på det nu, det vore inte consistent)
4. att jag nu insett i hur stor utsträckning min eye-sight failar mig; tänk att saker och ting har tydliga, skarpa kanter. who knew?
5. att jag är incosistent i att vilja vara consistent. det är väl väldigt inconsistent att inte kunna hålla isär två språk i skrift?
6. att inconsistent egentligen inte är den exakta motsatsen till consistent. men, fuck you. nu kör jag på det.
7. ord som i allmänhet kan kopplas till jean och hennes fasoner, exempelvis consistent
8. att jag i lördags gick och la mig klockan nio vilket är tidigare än jag gått och lagt mig på en lördag på år och dar
9. att punkt numro åtta inte innehåller ett enda gudsförgätet skiljtecken
10. att jag låter bitter, när jag egentligen är väldigt glad
11. att jag sitter och rynkar på ögonbrynen, varför?
12. att jag är avundsjuk på mig själv stör mig exceptionellt mycket, kan jag inte bara inse att det är jag som lever detta goda liv och att jag därför inte har någon som helst anledning att vara avundsjuk? jag är rolig jag.
13. jag stör mig på att jag är störd. men jag tycker också att det är jämarns roligt.
Jag hittar inte på något mer jag stör mig på, men, right me if I'm wrong; är det inte passande att en eländig eländeslista, som the one posted above, innehar just tretton punkter? Egentligen så ska ordet tretton skrivas i siffror, för min gamla svensklärarinna sa att numrena från ett till tolv skriver man ut, men från 13 och uppåt skriver man i siffror. Nu vet ni det.
Nu såhär i slutet så känner jag nog att jag vill be om ursäkt för detta inlägg också. Vilket himla tidsslöseri. Jag ska skärpa mig, det ska jag verkligen göra. Jag önskar mig lycka till. Nu får det fanimej vara sängdags.
Jag förstår inte varför jag känner så mycket för att svära idag. Fy så onödigt.
Ambitiös, eh?
Det finns många saker man kan göra som är roligare än att plugga. En av dessa är att äta, och det tänker jag göra nu. Sen, efteråt, kanskekanske att jag öppnar en bok och tittar lite i den. Kanskekanske. I mean it enough to say it twice.
Det är bra.
Ibland bjuder livet till.
krakel spektakel
Det är uppochnervända världen just nu. Det gillar jag. Bevis på detta kan, bland annat, vara att jag åt lax på skolan idag. Ruskigt olikt mig. Jag vägrade lämna också. Kanhända är det ett desperat försök att bli lite mera intelligent, en uns klokare. Eller så har jag bara blivit dum och obrydd. Kanske orkar jag inte längre slåss för en fiskfri diet? Bryderierna i ämnet är många.
Utöver den abrupta attitydsförändringen gentemot obehaglig mat, så har jag även börjat cykla igen. Det kanske inte är så uppochnervänt, men det gör ganska ont. Jag hade precis börjat gilla promenerandet. Sicken tur att man kan variera. Cykel går snabbt, men ibland blåser det och blir kallt; att gå tar längre tid, men känns ganska friskt och det är varmare.
Att jag sitter och hittar på underliga teorier är inget nytt, men det faller ändå in i uppochnervänt-diskussionen då den senaste teorin handlar om hur världen skulle kunna se ut om blodomloppet och andningen var omställda. Kort sammanfattat skulle världen vara röd och vi skulle pysa tills vi fick plåster. Skulle ni inte vilja leva i mitt huvud, så säg. Jag blir lite less emellanåt, så lite ombyte skulle uppskattas.
Det som är mest uppochnervänt och livsomvälvande är att jag igår sökte till universitetet. Jag hänger inte riktigt med i svängarna, men nu är det gjort och möjligheten att tacka nej känns gudomlig.
När jag liks är igång skulle jag kunna framställa minst 314 dussin olika uppochnervända saker och miljonersbiljoners funderingar, men vad skulle det tjäna till egentligen? Det blir nog bara ännu mera rörigt. Jag tror jag hackar sönder högen med tankar och delger mina frågeställningar styckvis. Jag tror också att jag gillar ordet 'delge'. Jag använder mig av det tämligen ofta.
Förutom funderingar ska jag nog framöver också skriva lite om lycka, mp3-spelare, brevskrivande och jag vet inte, synonymer kanske. Detta är, i och för sig, även det funderingar. Det var inte vad jag hade tänkt mig. Hm.
Ibland gör jag bra ifrån mig
Tiden hemma i Vilhelmina var kort, men kärnfull på sitt vis. Jag fick spendera några dagar med familjen upp i fjällen, vilket var somewhat peculiar med tanke på att det var pappadelen av familjen. Omvänt, som alltid. Jag fick också leka lift, bygga en dödsdömd snögubbe, åka pulka en hel gång, bära ved, ringa karlsson på taket och vara redig.
Även om detta var mys av rang så gjorde jag helt rätt i att stanna några extra dagar i Umeå. I den frågan stöttar jag mig själv till fullo. Jag fick bestämma själv vad jag ville göra och kände mig inte alls låst, som jag gjort så många gånger förut. Det var klokt att skära ner Vilhelminavistelsen till bara tre dagar, det blev på något sätt mer intensivt och mindre långtråkiga stunder. Dessutom fick jag mer tid i Umeå. A win-win situation. Very much so, in deed.
Jag vet inte hur jag ska sätta ord på vad det är jag vill säga. Jag är fortfarande helt hänförd. Dryg är jag nog också men det vet jag många som är så det gör ingenting. Man kan säga som så att jag är full av bokstäver och ord som alla vill ut på en och samma gång. Jag är också väldigt glad. Plus att jag köpte en ny klänning idag som jag kanske ska ha imorgon. Hihi.
aaa
herrejesus,
jag vet inte vad jag ska säga mer än så
Jag borde sammanfatta påsklovet på något vänster men vet inte hur jag ska lägga upp det. Förslagsvis dag för dag, men jag är så dagavill så det går inte. En annan tanke vore att sammanfatta person för person, men det tänker jag inte göra. Plats för plats kanske? Hmm, äsch. Jag säger väl bara att det har varit ett väldigt bra påsklov. Jag har varit i Umeå, Vilhelmina och Borgafjäll och jag är väldigt nöjd. Alldeles lagom och egentligen fantastiskt.
Jag är absolut hänförd. Och lite uppitok. Och lite avundsjuk på mig själv.
Jag har inget vettigt att säga.
MEN, SM-guld till MODO... gorgeous.
jag tänker fortfarande inte klart
Från en sak till en helt annan; återigen har jag en oerhörd lust att tala franska. Det bara bubblar upp egenpåhittade, fransklåtande meningar ur strupen hela tiden. Jag tror jag måste leta reda på mina gamla anteckningsböcker. På så vis skulle jag ju kunna prata på riktigt, och inte bara låtsas. Det skulle vara något. Franska är egentligen oerhört roligt att prata.
I otyglathoppandemellanolikaämnenbloggteknikens tecken så måste jag bara nämna att jag sitter och lyssnar på RadioUmeå 102,3. Hejdlöst svängigt. Det är omöjligt att inte le lite småfånigt och dansa med.
Jag har även en del, i princip, sammanhangslösa tankar jag skulle vilja dela med mig av. Exempel på dessa är att kokt potatis inte är särskilt gott att micra, leverbiff är i vissa kretsar inte accepterat som fyllekäk, ordet 'sprit' känns ohyggligt groteskt (same thing goes for 'spritfylla' och 'leverbiff'), tina turner är lite småjobbig, det är mjukt att sova med två täcken, dålig dansmusik ger en mindre värd kväll, det är lite skumt när baren inte serverar sprit men dock kaffe och kaka (?), saab-reklamen är väldigt fin.
Sist av allt vill jag återuppta ämnet 'mitt duschrum'. Det kickar alla andra duschars ass (som jag känner till). Nu i helgen så har jag duschat på övervåningen och det var längsen jag led så förskräckligt, fysiskt talat. Aj, säger jag bara. In addition vill jag säga också att jag hatar min hyresvärd. Usch och tvi. Hagga.
Och nej just; jag tänker fortfarande inte klart. Därav det lilla kaoset. Jag ber nog om ursäkt för det. Jag är inte särskilt stolt.
lite ingenting
Något som är riktigt illa dock är att både jag och Christina har glömt lösenordet till våran gemensamma blogg. Innan vi ens börjat skriva i den. Dumt.
Ikväll ska jag dansa och må. Det ska bli treeeevligt och kuuul och allatiiiiders.
SMHI varnar: Nu kommer påskstormen
Utan inspiration, utan ork och utan knäckebröd. Hela den här dagen känns som ett stort utan, hur det nu känns.
Men positiv som jag ändå försöker vara så fokuserar jag på detta:
- hemma finns det chips, for me only
- jag är ensam hemma, så jag får deppa ifred
- på lördag är det klubb pingvin, då ska det inte deppas
- kanske blir det inte så deppigt ändå, kanske kommer jag skratta åt mitt elände
Ändå är det något som stör mig, nämligen detta:
- förmodligen krävs någon form av terapi för att dessa förbannade påskdepressioner ska upphöra, jobbigt
- i helgen kommer hela jorden gå under och alla kommer att dö, det hela är mitt fel, förlåt
Vet inte riktigt hur jag ska avsluta det här. Jag känner lite för en svordom. Men nej, jag avslutar nog med att uttrycka mina just nu väldigt starka känslor om denna satans högtid;
- alla är häxor
- söta gula fjuniga kycklingar finns inte för de växer bara upp och blir fula, illaluktande höns
- påskägg är ett jävla dumt påhitt - det finns inte ägg med godis i
- påskharen är ett pedofiläckel
- man kan inte flyga på kvastar - jag vet för jag har försökt.
To summarize: påsk är skit.
En röra
Den senaste tiden har jag haft sjuka cravings för skräpmat. Jag önskar i princip att jag levde i en fritös, så illa är det. Med detta kommer smärtsam frustration över att inte kunna tillgodose dessa cravings; det är ju faktiskt inte ett hållbart leverne.
Ibland känner jag verkligen att det här med sunt förnuft, förstånd och liknande är en enda stor förbannelse. Allt som oftast, i relation till de flesta av mitt livs områden, kan jag nog tycka att förnuft och vett bara är ivägen. Det begränsar och förminskar så fruktansvärt. Därtill är det också de egenskaper som ser till att dåligt samvete och ångest med lätthet kan infiltrera sinnet. Jag önskar nog att man kunde bannlysa det sunda förnuftet emellanåt. Fan, vilken bitter insikt. Men samtidigt så; äsch. Det är väl bara att öva på att vara lite dum. I och för sig är det som så att jag är ganska bra på att vara lite dum, så det handlar nog mer om att öva på att acceptera sina vanvettiga små företeelser. Inga problem, jag börjar med det imorgon.
Ehum, tillbaka till glädjen. Min årliga depression torde vara i antågande, den har redan gett ifrån sig diverse tecken på dess väntade närvaro. Vad detta har att göra med glädje kanske är svårt att förstå, men det ska jag förklara. Det råkar nämligen vara som så att jag tänker strunta i årets påskdepression. Jag tänker helt enkelt inte ta emot den, helt sonika ämnar jag utesluta den. Den får inte vara med. Pepp. Pepp som fan. Detta behöver dock inte betyda att påsken är ångestfri, för det finns väl inget lov i världen som är fritt från ångest. Men vafan, det skiter jag i. Nu blir det som det blir och går som det går. Allatiders.
Det var inte min avsikt att det här skulle bli ett deppigt inlägg, så jag hoppas det inte blev alltför dystert. Och rörigt. Och oläsligt. Creds till den som läser min blogg över huvud taget! Och creds till mattanterna som bjöd på sjukt god lunch idag + människan som uppfann fruktsoppan + det mesta som gör livet värt att leva! Ingen creds whatsoever till Jean. Hon kan med glädje få hängas upp och ner i en lyktstolpe.
Nu vill jag ha mat. Jag skulle nog kunna satsa mina sista korvören på att det inte blir skräpmat. Vilken sorg.
Sometimes we tip toe.
Gårkvällen var bra, å så bra. Jag som aldrig förut hört Deportees föll på fläcken när jag äntrade Idun. In other words: I like. Jag blev ännu mera kär i Ane Brun än jag har varit sedan två veckor tillbaka, vilken sjujäkla söt dam. Att hon hade två turturduvor i stråksättningen som inte kunde slita ögonen från varanda gjorde mig ännu mera kär. Sagolikt. Emellan allt detta var det ett virrvarr av sms och springaletaredapåvarandraaktiviteter som inte gav resultat. Därefter bänkade jag mig inne i Idun för att inte se, men höra, Tingsek. Jag önskar att jag engagerat mig mer i lyssnandet och, jag vet inte, gunget, istället för att låta det stela stillsittandet ta över men jag vara bara så hungrig och trött. I övrigt, så blev jag nog lite kär i honom också, och i tjejen. Hon hade så barbariskt söt frisyr. Vid närmare eftertanke gick jag nog runt och var kär i allting hela kvällen. Ett rundlagt plus med kvällen är också att jag kände mig ganska snygg. Alltid en fördel.
Jag och Johanna orkade inte vänta på Timbuktu utan lät hungern bestämma. Därav blev det spring på Subway och McDonalds. Det ligger lite sorg över att det var slut på Happy Meal-lådorna, men men, det var ju inte slut på maten så jag ska inte klaga. I skrivande stund skulle jag kunna döda för ännu ett Happy Meal eller tre. Eventuellt fem.
När vi senare gick och la oss drömde jag helt otippat en taximardröm. Jag förstår inte riktigt grejen, men jag kommer nog aldrig våga åka taxi nu.
Nu vill jag ha mat, jag har inte intagit föda sen nattens McDonaldsbesök. Massa, massa mat. 16.00 bär det iväg på hockey, det är roligt. Jag vill också få sms. Jag vill ha mera sms.
Ane Brun feat. Madrugada - Lift Me
It's a use in trying
Det här med att kvinnor är som sinuskurvor är en uppfattning jag, för var dag som går, finner mer och mer sanningsenlig. Det är helt makalöst hur maktlös jag egentligen är över mitt humör. Det gör som det vill, no questions asked. Dock bekymrar det mig inte särskilt mycket, för det kan föra med sig en hel del lustiga och intressanta saker och därmed blir det bara en rolig grej. Jag tänker inte låta mig själv bli deprimerad över det, lite makt borde jag ju ha ändå!
Vacker vänskap
Nu ska jag promenera iväg till SaraLi; dagens, uppenbarligen, mest otrevliga sällskap. Hon ser inte på vår vänskap som något vackert och tryggt utan beskriver hennes förhållande till mig så här, and I quote,:
"Jag skulle snarare se det som att jag dränker dig med en slemmig, blöt, ihoptovad yllefilt."
Men vad spelar det för roll? Vän som vän, säger jag.
Slänger in ett citat från gårdagen också:
"Å, det där är äkta vänskap, när man ger bort de bästa chipsen." - Christina
Ajöss!
Och ja, Umeå Open på lördag.