Det forna livet

Det måste vart svårt att vara dinosaurie.
Julen 2008


Jag och Sandra förvandlades till prylbögar
som enbart lekte med våra kameror.
Ganska snart hittade vi tillbaka till normala takter.





och visa upp sin hjärtformade tunga. Eller stjärt?




Jag och Thomas bildade en klubb - Cool Kids.


Men på något vänster var det Linus som stod för pressbilderna.
Jag stod för oförmågan att ha färdigutvecklade poser.

När stormen lagt sig mös vi lite och tog hand om varandra. Som man ska.
Även om julen blev kort iår så var den helt perfekt, som den blir varje år, hur snett allting än går.
bara surr
Jag håller på att ladda upp bilder som kompensation för mitt decemberbortfall. Bättre sent än aldrig.
En årssummering orkar jag inte göra. Jag började svara på Annas frågor, men moses... 500 ord och lite till och ena svaret var halvklart. Så, it's safe to say att en årssummering skulle vara att ta i. Mycket. Men, en pyttterecap skulle väl kanske vara på sin plats?
Januari - jobbade.
Februari - jobbade, och blev 70%-are i min butik. Klippte håret superkort och blev raggad på av flickorna på krogen.
Mars - jobbade, lite till.
April - jobbade ännu mer, men firade världens bästa påsk i Vilhelmina. Sen dess har jag en liten mörk fläck på armen som minne av en livsfarlig, men vacker, sparkfärd med mina småbröder.
Maj - jobbade lite till, funderade på att söka tjänsten i Sundsvall, sökte tjänsten i Sundsvall, fick tjänsten i Sundsvall, började packa mina flyttlådor. Här kom jag även på att bara ben är toppen och körde benhårt på det. No pun intended. Jag hängde därtill mycket i parken på lediga stunder och löste korsord.
Juni - flyttade till Sundsvall och började jobba mer, fick världens finaste lägenhet och fick äntligen träffa mina nya arbetskamrater. Gick in mina nya sandaler.
Juli - Jobbade igen, fick ihop nog lediga dagar för att svira hemåt över hembygdsdagarna. Jag och pappa fiskade en kväll, utan mat. Jag fångade en öring! Christina kommer hem till Sverige, äntligen!
Augusti - Cornelia fyller år och vi lyckas samla vår lilla kvartett och överraska henne med en helt planlös färd genom Umeå med en kamera och påhittighet. Jag blir sambo med Christina, tror jag. Håller anställningsintervjuer för första gången i mitt liv och chockeras av hur många pantade människor det finns.
September - Jobbar lite till. Jag lägger pussel med Christina och klyver ved i Harvsbodarna. En mycket bra månad. Här någonstans blir jag också tillfrågad av min bästa Sandra om jag skulle vilja bli gudmor, jag sa såklart ja utan att blinka. Sen insåg jag att Sandra faktiskt skulle ha barn, MIN Sandra. Jag besökte även Vilhelmina och gjorde mysiga utflykter med ovannämnda dam - bland annat till Heligfjäll där vi surrade bort lite tid med Stig och Carin och gick Kamratstigen.
Oktober - åker till Oslo på kick-off med jobbet, utan glasögon. Jag såg inget vidare, men hade skoj ändå. Dagen efter försov jag mig, fastän det var det enda jag inte fick göra den dagen. Åkte på islandshästar.
November - jag fyllde 20 och fick massa gäster till min lägenhet, för första gången på ett halvår (Christina räknas inte). Mamma och Roger hälsade på med mat och vi gjorde jul i lyan. Cornelia kom med en tamburmajor och jag kunde inte vara gladare för hennes sällskap. Sandra och Erik kom med en barnmage och vi tömde Birsta på de bästa bebisgrejerna så klart. Jag köpte en hatt och beställde en ratt.
December - jobbade häcken av mig för att få ihop allt inför jul, var ömsom arg, ömsom lycklig. Christina kom hem från England. Jag gjorde min första lyckade paj. Kom hem till Vilhelmina i två dagar för julfirande och sedan till Umeå i två dagar för nyårsfirande. Mycket fabulöst.
De flesta grejerna här är mer eller mindre guesstimations vad gäller månad. Jag minns ärligt talat inte så mycket från året som gått, och absolut inte vad som hände när.
Gott nytt år allesammans!

PS. Jag vet nu hur valar förökar sig. Enligt min källa torde det vara ett nödvändigt ont. Jag är beredd att hålla med.
damdadamdada
I feel so used.
Nä, det gör jag inte. Jag är lycklig. Jag är så lycklig att jag är hög på lycka.
Var all min bloggenergi tagit vägen går inte att säga. Till stor del för att jag aldrig burit på någon större bloggenergi. Men, idag ska jag försöka ta igen allt jag missat. Mellan städ- och tvättutsvävningarna. I vanlig ordning kör vi på listform, då jag inte är så haj på det här med textform alla dagar.
1. Jag har blivit väldigt vetgirig och frågvis på äldre dagar, jag vill veta allt om allt. Min senaste fråga, som jag inte riktigt fått något svar på än är; hur förökar sig valar?
2. Det finns många skumma ställen i Sundsvall. Först ut har vi en slät vägg med en mörk dörr, där det är små metallsiffror ditspikade 15 och 22. Ovanför dörren sitter en skylt med en flygande snopp. Man kan inte låta bli att undra. Näst därefter har vi Afrohörnan. Afrohörnan erbjuder inte bara tjusiga hårförlängningar och peruker, de säljer också jumboräkor och vita plastdunkar. Varför OCH varför inte? säger jag då.
3. Ibland blir jag lätt filosofisk och tänker ihop egna teorier om hur världen skulle vara. Mitt största hittills är nog denna (läs stycke 3). Den senaste lyder såhär: tänk om det var så att när man går och lägger sig så kliver man i en jättestor skumboll, med bra air supply, så klart. Den här bollen rullar till ens fördel ifall man ligger obekvämt och dessutom fördelar den trycket efter behov. Man kan också sova mer än en person i samma boll, självklart, vi måste värna om myset. Men en jättebra grej med det, är också att den fungerar ljuddämpande för snarkare - mest behövligt för familjen kanske, men ändå.
4. Jag är klar med alla mina julklappar. Det betyder detsamma som att jag är klar med att använda pengar nu, för den här månaden. Mina luncher består i fortsättningen av en 12-kronorscheese på mcd´s samt vissa dagar en risifrutti. Ordet risifrutti, förresten, är det inte lite roligt att det är ett så pass accepterat ord? Förvisso är det ett varunamn, men det känns som att det förtjänar en plats i saob... det är ett märkligt härligt ord.
5. Min 4-årige lillebror förstår ironi, och använder sig av det. Min 20-åriga väninna gör det inte, och kan heller inte använda det utan att man vrider sig av hånskratt. Ska det inte vara tvärtom?
6. Jag älskar att dansa till Bruce Springsteen's Dancing in the Dark. Ryckigt svängig. Precis som jag. Frågetecken.
Det är allt jag mäktar med just nu. Om nån timme kommer svar på frågor. Hejrå.
Jag är så glad, så glad
Och Cornelia, om du läser det här, glöm bort'et, för jag tänker överraska dig imorgonkväll. Så du vet.
Jag vill skicka ut en kollektivpuss till hela världen. Speciellt till tjejerna som slogs på bussen idag, ni har problem, så jag gissar att ni behöver en. Jag menar, polisanmälan och såna heavy stuff... ni är så unga, så unga.
They grow up so fast
Sju dagar kan passera så fort. Helt plötsligt är de kapabla till detektivarbete av vassaste sort.
Alla gör vi våra misstag, men var jag tvungen att ta i så förbannat?
J - Om du fick välja vad du skulle få av tomten, vad vill du ha då; en liten brandstation eller en stor supercool polisstation?
T - Uuuuhm, både.
J - Nä, du får bara välja en grej...
T - Men jag vill ha både.
Vi tar en paus här för att bearbeta det vi nyss läst. Alltså: jag har valt att köpa en polisstation i lego åt min bror, och hoppas nu på en bekräftelse för att veta att det är rätt beslut. Han vet inte att man säger båda och inte både, det är rart. En oskyldig start. Vi fortsätter:
J - Nää, så kan man inte säga, tomten sa att han måste veta vad du helst vill ha, ifall du bara får en grej.
T - Mmm, men då vill jag ha en brandstation, med brandbilar.
J - Vill du verkligen ha den lilla brandstationen när du kan få den supercoola, stora polisstationen?
T - Uuuuhm, nä men jag vill ha både. Men om jag måste då vill jag ha polisstationen.
I ren panik, försöker jag här vända på skeppet. Och jag lyckas. Men, just när jag tror situationen är räddad, kommer Thomas sjuårsauktoritära gubbröst fram:
T - Men du, Johanna, jag måste prata med mig om en sak.
[tystnad]
T - Det är såhär; vilket nummer är det till Tomten?
J - Eh, jo, det vet jag inte, men jag kan kolla upp det om du vill?
T - Ja, gör det, och ring upp mig om fem minuter när du hittat det! Hör du det Johanna, på FEM minuter, när du hittat Tomtens nummer. Okej?
J - Ja, visst, jag ringer om jag hittar numret.
T - Mm, kolla telefonalmanackan.
Min första tanke är att min lillebror tänker dumpa mig, men nejnej, han tänker utnyttja mig och mina resurser. Han vet mycket väl att jag har "kontakter" så att säga. I våra dagar så har vi pratat med bla Jesus och Karlsson på taket. Grabben vet att jag fixar fram det som behövs. I detta stycke har vi alltså bevittnat misstag 2, att lova det omöjliga. Misstag 1 var att nämna Tomtens namn. Tiden går, men snart piper det i telefonen. Thomas mamma skriver: "Snälla Johanna, kan du ringa Thomas?" Jag har tydligen satt bollen i rullning.
Vad som följer härefter är en serie telefonsamtal, med en bror som inget hellre vill än att få tag på tomten. Jag försöker, bäst jag kan, ducka för katastrofen. Det är lögner om att herrn sitter i möte med nissarna, att jag absolut ska skicka honom ett sms med Thomas kontaktuppgifter och att jag självklart ska göra mitt yttersta för att Thomastomat ska få sitt efterlängtade samtal.
Under hela den här tiden försöker jag se efter min sötnos sociala välstånd, jag sätter stora Top Secret-stämplar över hela grejen och målar upp hemska scenarion om vad som skulle kunna hända om den information vi sitter på läcker ut. Pojken skulle inte leva en dag till som accepterad lekkompis på skolan; hur många i första klass tror på Tomten?
För närvarande har jag lyckats skapa mig en tidsfrist på två veckor. Under den tiden måste jag hitta antingen tomtetelefonröst eller helt enkelt tomten själv. Snälla, hjälp mig, jag ville bara väl.
Vad har vi nu lärt oss av detta? Jo, försök aldrig någonsin rädda situationen, it cannot be done.
Det slog mig
Och varför inte då?
JO, för att...
... jag inte kan baka.
... jag aldrig har ingredienser att tillgå.
Nähä, vad gör jag då istället?
JO, jag...
... rör mig med en ofrivilligt inrutad och begränsad kosthållning.
... går hem efter jobbet, tittar i kylskåp och skafferi, drar en suck, trånar.
Ask and you shall know
Så, jag tänkte såhär, ni får ställa konkreta frågor om det ni vill veta, så svarar jag. Precis som i alla andra bloggar... Jag lär ju kanske kunna skrapa ihop till en fråga eller två. Frk Ivarsson sitter säkert på en del. Blink.
Vad gör man inte, liksom?
Hej DinTur! Vad sägs om att inte parkera bussen 50 meter från busshållplatsen i väntan på avgång? Jag menar, tycker ni det är en toppenidé att låta folk stå ute och huttra fram till sista sekunden och dessutom se till att skapa era egna förseningar? Jag vet inte det jag.
Hej Birsta City! Vad sägs om att reglera öppettiderna? Kanske anpassa de efter hur stor kundströmningen är? Eller rent utav bara vara lite barmhärtiga mot de stackars själar som arbetar i er kära galleria? Tills jag får se den makalöst braiga dunderförsäljningen de sista dagarna innan jul kommer jag att fördöma valet att hålla öppet till 22.00. Så ser jag på saken.
Hej Johanna! Du är en hemskt trevlig person du. Jag gillar att umgås med dig 24/7. Vi är som skapta för varann och har exakt samma världsbästa humor. Sa jag att du är jättebra också? För det är du, det vill jag lova. Det var verkligen en lucky strike att vi hamnade i samma kropp hörru.
Wocka wocka wocka!!!
Imorgon kommer Sandra och Erik hit! Det känns superdupermegajättenice. Innan det måste jag städa, och det går inte framåt må jag säga. Hade det vart i butiken hade stöket varit borta och organiserat på en timme, max. Men hemma? Hallå där, jag är ju ledig ikväll. Det bär emot något så fruktansvärt, det kommer ta minst tre timmar innan allt är ihopvikt, jag är en redig latmask när det kommer till min hemmiljö.
Nåväl, jag är annars förbaskat nöjd med mig själv idag. Och imorgon när regionschefen kommer ska han minsann få höra att jag är jätteduktig, för det tänker jag tala om för honom. Jag insåg idag att om jag skulle komma till min butik och söka jobb skulle jag anställa mig själv utan att blinka, inget dumt betyg. Det får mig att känna mig lite som Young Squire Trelawney / Mr Bimbo. Jag har dock inte tid att fundera mer på det, hur gärna jag än gör det, ty jag har druckit mig kissnödig på apelsinjuice och har därtill ett lustigt hus att vända tillbaka till vettig form.
Hujeda mej och pilutta dej
Hujeda mig: 06-15 imorgonbitti ska jag halka iväg mot Umeå tillsammans med city-Johanna. Med förhoppning om att inte halka särskilt mycket alls. Väl där ska vi möta upp med en ensemble av utomordentligt rart och skärpt kvinnfolk. Och en man, som även han är rätt så rar och skärpt. I vanlig ordning har jag lite resfeber och hoppande nerver inför mötet i sig. Jag har också mensvärk, vilket i och för sig också är i vanlig ordning. Om jag nu valde att simma snabbast så får jag väl stå mitt kast och uthärda... right? No complaints.
Pilutta dej: Nja, det blir väl mest pilutta mej kanske. Eller nä, pilutta dej, för jag kommer ha en toppendag imorgon, lära mig massor med vettiga saker och få surra med världens trevligaste folk. Men samtidigt; pilutta mej. På grund av nerverna, mensvärken, halkan och valet att inte klaga.
Det är ju så mycket härligare att klaga än att hålla tyst.
Jag bjuder denna dag på en bild från Oslo, och på en gång en av brudarna jag får lov att hänga med imorgon. Så pilutta er för jag hade jämarns skoj och en gudomlig klänning! Och en crazy frill.
Vettni, idag har varit en riktig dag, vettni.
När jag åker buss har jag väldigt lätt för att bli sentimental. Jag sitter och tänker, målar upp hemska scenarion, minns fina saker och funderar över hur allt ska gå. Då blir jag lite rörd och måste anstränga mig lite pytt för att inte brista ut i gråt. Sen börjar jag tänka på att det skulle kunna vara en scen i en film. Där sitter någon, en fundersam stackare och tittar ut i mörkret på allt som bara passerar och DÅ, då blir jag extra tårögd. Jag vet verkligen inte varför.
Jag må vara tappad bakom en vagn men, som min chef sa, det betyder ju bara att jag har en massa att vinna.
Och vann gjorde jag när jag kom hem. För där i brevlådan låg jordens bästa paket från jordens bästa Christina. Men egentligen borde jag säga världens... för jorden bästa paket är väl ändå potatisen?
Let the record show that adulthood inte nödvändigtvis betyder minskat svammel
Let the record show that vuxenskap inte nödvändigtvis betyder mindre svammel.
Ikväll är jag cheesy. Kort sammanfattat; filmen Grace is gone, låten Grace is gone, Christian the lion, snyft, snörvel och snuttiga sms till min mor.Jag är också tankfull. Saknar Oslo Plaza teskeden jag stal från mitt hotellrum för att kunna äta frukost? Jag får lika dåligt samvete var gång jag plockar upp den ur bestickslådan. Hur ska det gå på torsdag när vi ska få träffa både sverigechef och säkerhetsassistent och landsvisual? Jag oroar mig för vad de vill,vad jag bör förbereda mig på och hur jag ska klä mig.
Minns gör jag med. Mest ikväll minns jag sparkturen från i påskas med mina småbröder; jag har fortfarande ett litet ärr på armen. På andra plats min crazy awesome försovning och hotellrumsflykt i Oslo. Tänk att det gick bara 2 minuter från att jag var i djup sömn, opackad, på 12e våningen till att jag befann mig i lobbyn. Och jag hann få med mig frukost och en tesked på vägen.
Och framtidshopp känner jag. Ty det stundas, än en gång, ridning i Västanå på lördag. Om det klaffar. And it feels good.
Men lite sur får jag lov att vara. För igår knäckte jag mitt bankkort i två delar.
Nu råkar det dock vara så att jag är vuxen, till följd av nyligt avklarade milstolpar och allmänna uppfattningar gällande åldersgränser et cetera et cetera. Därför har jag inte mycket annat val än att känna mig glad, för det är så jag känner. Inte för att jag är vuxen, utan fördi jag uppskattar de trevliga ritualerna kring högtiden. Så jag surar bara i lagom dos. Jag cheesar hellre.
Jag tror jag ska döpa min son till Cliff
Jag hörde en kille på bussen svara med det namnet i telefonen idag. Man hör så mycket på bussarna. Jag tyckte att det lät lagom...
... that's all I have to say about that.
Jag är ledig idag
Viktiga grejer. Så viktiga att det är bäst de får en egen dag.
Manad ut, igen
Två personer utmanade mig; Sabitha och frk Ivarsson. Hade det bara varit en hade jag kanske kunnat smita undan, men två. Det blir ju grupptryck. Och det är jag inte bra på.
Nåväl, regler kommer här:
- Länka till den person som har utmanat dig
och glöm inte att lägga in dessa regler i inlägget.
- Berätta sju saker om dig själv, både alldagliga och oväntade.
- Utmana sju personer i slutet av inlägget genom att
nämna deras namn och länka till deras sidor.
- Låt dessa personer få veta att de har blivit utmanade genom att
lämna en kommentar på deras bloggar.
Sju saker om mig:
1. Jag har en fäbless för att skjuta upp saker och ting. Jag har sagt det förut och jag säger det igen - inte raketer. En liten ledtråd till vad det möjligtvis kan vara är en liten gudagåva vid namn the snooze button. Jag gör det då rakt inte svårt för er.
2. Jag äter inte frukost, av olika anledningar;
- Jag har inte tid, se punkt 1.
- Jag kan inte riktigt trycka i mig käk på morgonen utan att må lite illa.
- Om jag äter frukost blir jag hungrig.
3. Jag har ett väldigt underligt, och måhända selektivt, minne. Viktiga, stora saker kan jag glömma på en sekund. Detaljer och samtal kan jag minnas in i det sista. Jag minns fortfarande ordagranna bråk från lågstadiet. Men det kanske handlar om att vara långsur?
4. Jag har som fritidsintresse att peta tänder. Mina egna. Och jag är inte ensam ty Cornelia är av samma skrot och korn när det kommer till detta lilla OCD-område. När vi umgås brukar vi peta tänder. Våra egna.
5. Jag är väldigt gnällig när jag precis vaknat och behöver höra ett gomorron. Annars är det jag som förvandlas till powerpuffbuttran. Av den anledningen ringer jag alltid mamma eller jobbet, first thing. Man vill ju inte vara en flygande liten surkart med superkrafter. Inte då.
6. Jag äter potatis. Mycket potatis. Potatis är min absolut största last i livet, och tänk vilken last sen! Det är ju en helt fantastisk last, jämfört med så många andra missbruk man kan få dras med.
7. Okej, bli inte arga på mig nu. Men jag håller på att försöka sno grannens katt. Just nu ser det ljust ut, men jag gissar att det kommer sluta med att både jag och katten blir bummed.
Och just det. Enligt reglerna ska sju personer utmanas också. Nu råkar det vara så att jag inte känner sju personer som har den här milstolpen i livet oavklarad, så jag säger; ingen nämnd ingen glömd. Sju valfria läsare (valda av sig själva) får se sig själv som utmanade. Men se jävligt noga till att ni är sju bara, jag vill inte vara grund till regelbrott.
Jag antar
5 saker du inte visste om mig:
1. Jag måste lösa korsord innan jag somnar, minst en två-tre ord. Annars blir det svårt. En surrkompis eller ett stycke bok duger bra ifall ett korsord inte finns till hands, men korsordslösning är det ultimata. Det funkar nästan varje gång. Om det inte gör det så finns det ju alltid punkt 2.
2. Sång. Det är ännu en liten sömnmetod jag bakat ihop. Jag sjunger för mig själv när jag inte kan sova. Kanhända för att jag är trött och uttråkad, och då passar det ju bra att sjunga lite lagom högljutt. Man känner sig lite mindre ensam, man har något att göra, det kräver inga större utsvävningar fysiskt sett.
3. Jag har för vana att personifiera objekt, och tilltala dem som personer. Så om du ser mig prata högt när jag är ensam, så behöver det inte nödvändigtvis vara mig själv jag pratar med, alla gånger. Jag kan mycket väl prata med ett suddgummi.
3. Den som tror jag har en lätt psykisk rubbning, efter att ha läst punkt 3, kan sluta tro och börja veta. Jag har nämligen, alldeles nyligt, upptäckt ett nytt drag hos mig själv. Vid stunder av obehag - ifall jag exempelvis ser eller hör något jag inte vill se eller höra, på förslagsvis youtube - så börjar jag panikartat klappa med händerna och vagga lite lätt på överkroppen. I vissa fall har det hänt att jag utstött små, eller stora, pipljud i kombination med de två tidigare nämnda påhitten. Som inte är påhitt. Pipljuden blir som starkast när Salad Fingers dyker upp på skärmen. Det finns ett ögonvittne.
4. För att glida vidare på räkmackan, med hela denhärpunktenpassarjulämplitnogihopmeddenförra-grejen, eller peterharrysons"såkommerjagosöktatttänkapå"-grejen, så får den här punkten handla om hur jag hanterar jobbiga situationer - skräck, rädsla, sorg. Den hänger lite löst ihop med den smärre psykiska rubbningen från punkt 3. Jag skrattar. Ramlar du och bryter benet, frustar jag av skratt, samtidigt som jag försöker att trösta dig med klappar på kinden. Ungefär. En gång halkade Christina in i en lyktstolpe. Vi tjöt båda två, av olika skäl. Om du gör slut med mig, så skrattar jag. Om jag gör slut med dig, så skrattar jag. Det blir helt enkelt för stora känslor ibland för att jag ska klara av det. Det är inte att jag inte känner det, jag kan bara inte hantera det alla gånger, på ett förnuftigt vis.
5. Vidare, nu igen, om det här med att skratta när det inte passar sig. Så är det inte bara i svåra stunder, det är en allmän vardagsgrej, som inte lämpar sig när man jobbar som butiksbiträde. Överdrivna skrattanfall bakom kassan ser inte särdeles bra ut när du står där ensam med kunden, och kunden inte hakar på. I denna punkt jag flika in olämpliga skämt. De kan jag en del om.
Jag utmanar ingen, för jag är sist. Tror jag. Är jag inte det, så varsågod! Anta!
Kollektivtrafikens under
Ikväll när jag åkte hem från jobbet, satt en spe kille och pratade i telefon med sin far om olika bantningskurer. Som bästa tips gav han att dricka te i bastun. Tydligen blir kroppen så varm då så man svettas "helt utan problem". Nästa dundergrejen var att åka buss till Lund.
Nu vet ni.