Johanna Lönnberg

Det måste vart svårt att vara dinosaurie.

Idag bjuder jag mig själv på frukost på sängen! Och det bästa som finns är ju ekologiskt knäckebröd med gouda och röd paprika och till det en stoooor kopp te. (Note to self; om du ska äta knäckebröd i sängen - skaffa haklapp.) Till fikat lyssnar på Deportees och känner mig duktigt nostalgisk, nästan så man får ont i magen. Men det är ändå inte så dumt, måste jag säga.

Jag håller på att ladda upp bilder som kompensation för mitt decemberbortfall. Bättre sent än aldrig.

En årssummering orkar jag inte göra. Jag började svara på Annas frågor, men moses... 500 ord och lite till och ena svaret var halvklart. Så, it's safe to say att en årssummering skulle vara att ta i. Mycket. Men, en pyttterecap skulle väl kanske vara på sin plats?

Januari - jobbade.
Februari - jobbade, och blev 70%-are i min butik. Klippte håret superkort och blev raggad på av flickorna på krogen.
Mars - jobbade, lite till.
April - jobbade ännu mer, men firade världens bästa påsk i Vilhelmina. Sen dess har jag en liten mörk fläck på armen som minne av en livsfarlig, men vacker, sparkfärd med mina småbröder.
Maj - jobbade lite till, funderade på att söka tjänsten i Sundsvall, sökte tjänsten i Sundsvall, fick tjänsten i Sundsvall, började packa mina flyttlådor. Här kom jag även på att bara ben är toppen och körde benhårt på det. No pun intended. Jag hängde därtill mycket i parken på lediga stunder och löste korsord.
Juni - flyttade till Sundsvall och började jobba mer, fick världens finaste lägenhet och fick äntligen träffa mina nya arbetskamrater. Gick in mina nya sandaler.
Juli - Jobbade igen, fick ihop nog lediga dagar för att svira hemåt över hembygdsdagarna. Jag och pappa fiskade en kväll, utan mat. Jag fångade en öring! Christina kommer hem till Sverige, äntligen!
Augusti - Cornelia fyller år och vi lyckas samla vår lilla kvartett och överraska henne med en helt planlös färd genom Umeå med en kamera och påhittighet. Jag blir sambo med Christina, tror jag.  Håller anställningsintervjuer för första gången i mitt liv och chockeras av hur många pantade människor det finns.
September - Jobbar lite till. Jag lägger pussel med Christina och klyver ved i Harvsbodarna. En mycket bra månad. Här någonstans blir jag också tillfrågad av min bästa Sandra om jag skulle vilja bli gudmor, jag sa såklart ja utan att blinka. Sen insåg jag att Sandra faktiskt skulle ha barn, MIN Sandra. Jag besökte även Vilhelmina och gjorde mysiga utflykter med ovannämnda dam - bland annat till Heligfjäll där vi surrade bort lite tid med Stig och Carin och gick Kamratstigen.
Oktober - åker till Oslo på kick-off med jobbet, utan glasögon. Jag såg inget vidare, men hade skoj ändå. Dagen efter försov jag mig, fastän det var det enda jag inte fick göra den dagen. Åkte på islandshästar.
November - jag fyllde 20 och fick massa gäster till min lägenhet, för första gången på ett halvår (Christina räknas inte). Mamma och Roger hälsade på med mat och vi gjorde jul i lyan. Cornelia kom med en tamburmajor och jag kunde inte vara gladare för hennes sällskap. Sandra och Erik kom med en barnmage och vi tömde Birsta på de bästa bebisgrejerna så klart. Jag köpte en hatt och beställde en ratt.
December - jobbade häcken av mig för att få ihop allt inför jul, var ömsom arg, ömsom lycklig. Christina kom hem från England. Jag gjorde min första lyckade paj. Kom hem till Vilhelmina i två dagar för julfirande och sedan till Umeå i två dagar för nyårsfirande. Mycket fabulöst.

De flesta grejerna här är mer eller mindre guesstimations vad gäller månad. Jag minns ärligt talat inte så mycket från året som gått, och absolut inte vad som hände när.

Vettni, jag bara bestämde mig för att åka till Umeå imorgon. Bara sådär. Snap. Så snabbt gick det. Sååå, nu måste jag skynda mig slå in alla julklappar och pyssla med det, så jag kan få med mig hela lasset hem. Och FINNS det något bättre än att slå in paket? Jag trodde det, men jag vet inte om jag hade fel... En lussekatt på det här så skulle aftonen sitta som ett dubbelsmäck.

Och Cornelia, om du läser det här, glöm bort'et, för jag tänker överraska dig imorgonkväll. Så du vet.

Jag vill skicka ut en kollektivpuss till hela världen. Speciellt till tjejerna som slogs på bussen idag, ni har problem, så jag gissar att ni behöver en. Jag menar, polisanmälan och såna heavy stuff... ni är så unga, så unga.

Det var så mycket lättare på den tiden då de ringde och sa "Snälla Johanna, jag ber dig, jag ber dig, kan jag få din chans?"

Sju dagar kan passera så fort. Helt plötsligt är de kapabla till detektivarbete av vassaste sort.

De senaste två dagarna har jag sysslat med att måla in mig själv i ett hörn. I desperata försök att ta mig därifrån har det blivit desto trängre yta att stå på. Det råkar vara så att jag har en lillebror. Min lillebror heter Thomas, han är sju år gammal. Jag, jag är tappad bakom en vagn. Som den snälla storasyster jag vill tro mig vara ringde jag upp honom från Lekplaneten. (Efter jag passerat kassan.)

J - Om du fick välja vad du skulle få av tomten, vad vill du ha då; en liten brandstation eller en stor supercool polisstation?
T - Uuuuhm, både.
J - Nä, du får bara välja en grej...
T - Men jag vill ha både.

Vi tar en paus här för att bearbeta det vi nyss läst. Alltså: jag har valt att köpa en polisstation i lego åt min bror, och hoppas nu på en bekräftelse för att veta att det är rätt beslut. Han vet inte att man säger båda och inte både, det är rart. En oskyldig start. Vi fortsätter:

J - Nää, så kan man inte säga, tomten sa att han måste veta vad du helst vill ha, ifall du bara får en grej.
T - Mmm, men då vill jag ha en brandstation, med brandbilar.
J - Vill du verkligen ha den lilla brandstationen när du kan få den supercoola, stora polisstationen?
T - Uuuuhm, nä men jag vill ha både. Men om jag måste då vill jag ha polisstationen.

I ren panik, försöker jag här vända på skeppet. Och jag lyckas. Men, just när jag tror situationen är räddad, kommer Thomas sjuårsauktoritära gubbröst fram:

T - Men du, Johanna, jag måste prata med mig om en sak.
[tystnad]
T - Det är såhär; vilket nummer är det till Tomten?
J - Eh, jo, det vet jag inte, men jag kan kolla upp det om du vill?
T - Ja, gör det, och ring upp mig om fem minuter när du hittat det! Hör du det Johanna, på FEM minuter, när du hittat Tomtens nummer. Okej?
J - Ja, visst, jag ringer om jag hittar numret.
T - Mm, kolla telefonalmanackan.

Min första tanke är att min lillebror tänker dumpa mig, men nejnej, han tänker utnyttja mig och mina resurser. Han vet mycket väl att jag har "kontakter" så att säga. I våra dagar så har vi pratat med bla Jesus och Karlsson på taket. Grabben vet att jag fixar fram det som behövs. I detta stycke har vi alltså bevittnat misstag 2, att lova det omöjliga. Misstag 1 var att nämna Tomtens namn. Tiden går, men snart piper det i telefonen. Thomas mamma skriver: "Snälla Johanna, kan du ringa Thomas?" Jag har tydligen satt bollen i rullning.

Vad som följer härefter är en serie telefonsamtal, med en bror som inget hellre vill än att få tag på tomten. Jag försöker, bäst jag kan, ducka för katastrofen. Det är lögner om att herrn sitter i möte med nissarna, att jag absolut ska skicka honom ett sms med Thomas kontaktuppgifter och att jag självklart ska göra mitt yttersta för att Thomastomat ska få sitt efterlängtade samtal.

Under hela den här tiden försöker jag se efter min sötnos sociala välstånd, jag sätter stora Top Secret-stämplar över hela grejen och målar upp hemska scenarion om vad som skulle kunna hända om den information vi sitter på läcker ut. Pojken skulle inte leva en dag till som accepterad lekkompis på skolan; hur många i första klass tror på Tomten?

För närvarande har jag lyckats skapa mig en tidsfrist på två veckor. Under den tiden måste jag hitta antingen tomtetelefonröst eller helt enkelt tomten själv. Snälla, hjälp mig, jag ville bara väl.



Vad har vi nu lärt oss av detta? Jo, försök aldrig någonsin rädda situationen, it cannot be done.

Jesus, vad alla bakar! Vet ni vad jag gör? Jag bakar inte.

Och varför inte då?
JO, för att...
... jag inte kan baka.
... jag aldrig har ingredienser att tillgå.

Nähä, vad gör jag då istället?
JO, jag...
... rör mig med en ofrivilligt inrutad och begränsad kosthållning.
... går hem efter jobbet, tittar i kylskåp och skafferi, drar en suck, trånar.

Okej, hörrni. Det finns några som vill höra lite grejer nu då, och jag är inte mot, jag är för. Det är bara ett litet problem; att berätta hela grejen blir ett för stort projekt för mig. Det blir bara pannkaka av alltihop. Först händer ingenting, sen när jag väl kommit igång så klappar hela systemet ihop. Det blir som en redovisning med stödord, det går inte. Man måste ha hela texten med sig.

Så, jag tänkte såhär, ni får ställa konkreta frågor om det ni vill veta, så svarar jag. Precis som i alla andra bloggar... Jag lär ju kanske kunna skrapa ihop till en fråga eller två. Frk Ivarsson sitter säkert på en del. Blink.

Hej Sundsvalls kommun! Vad sägs om att sanda gångvägarna? Speciellt backarna? Även om ni tror att ni är Norrlands huvustad så betyder det nödvändigtvis inte att ni har världens bästa kollektivtrafik. Just därför finns det de som promenerar. Ta hand om dem, snart finns det inga kvar.

Hej DinTur! Vad sägs om att inte parkera bussen 50 meter från busshållplatsen i väntan på avgång? Jag menar, tycker ni det är en toppenidé att låta folk stå ute och huttra fram till sista sekunden och dessutom se till att skapa era egna förseningar? Jag vet inte det jag.

Hej Birsta City! Vad sägs om att reglera öppettiderna? Kanske anpassa de efter hur stor kundströmningen är? Eller rent utav bara vara lite barmhärtiga mot de stackars själar som arbetar i er kära galleria? Tills jag får se den makalöst braiga dunderförsäljningen de sista dagarna innan jul kommer jag att fördöma valet att hålla öppet till 22.00. Så ser jag på saken.

Hej Johanna! Du är en hemskt trevlig person du. Jag gillar att umgås med dig 24/7. Vi är som skapta för varann och har exakt samma världsbästa humor. Sa jag att du är jättebra också? För det är du, det vill jag lova. Det var verkligen en lucky strike att vi hamnade i samma kropp hörru.

Jag har vart jättehungrig och jättemätt. Jättetrött och jättepigg. Jätteglad och jättearg. Jätteproduktiv och jättelat. Jättefiffig och jättedumihuvet. Jättecool och jätteintecool. Jätteskrattig och jätteemotionell.

När jag åker buss har jag väldigt lätt för att bli sentimental. Jag sitter och tänker, målar upp hemska scenarion, minns fina saker och funderar över hur allt ska gå. Då blir jag lite rörd och måste anstränga mig lite pytt för att inte brista ut i gråt. Sen börjar jag tänka på att det skulle kunna vara en scen i en film. Där sitter någon, en fundersam stackare och tittar ut i mörkret på allt som bara passerar och DÅ, då blir jag extra tårögd. Jag vet verkligen inte varför.

Jag må vara tappad bakom en vagn men, som min chef sa, det betyder ju bara att jag har en massa att vinna.

Och vann gjorde jag när jag kom hem. För där i brevlådan låg jordens bästa paket från jordens bästa Christina. Men egentligen borde jag säga världens... för jorden bästa paket är väl ändå potatisen?

Let the record show that vuxenskap inte nödvändigtvis betyder mindre svammel.

Ikväll är jag cheesy. Kort sammanfattat; filmen Grace is gone, låten Grace is gone, Christian the lion, snyft, snörvel och snuttiga sms till min mor.

Jag är också tankfull. Saknar Oslo Plaza teskeden jag stal från mitt hotellrum för att kunna äta frukost? Jag får lika dåligt samvete var gång jag plockar upp den ur bestickslådan. Hur ska det gå på torsdag när vi ska få träffa både sverigechef och säkerhetsassistent och landsvisual? Jag oroar mig för vad de vill,vad jag bör förbereda mig på och hur jag ska klä mig.

Minns gör jag med. Mest ikväll minns jag sparkturen från i påskas med mina småbröder; jag har fortfarande ett litet ärr på armen. På andra plats min crazy awesome försovning och hotellrumsflykt i Oslo. Tänk att det gick bara 2 minuter från att jag var i djup sömn, opackad, på 12e våningen till att jag befann mig i lobbyn. Och jag hann få med mig frukost och en tesked på vägen.

Och framtidshopp känner jag. Ty det stundas, än en gång, ridning i Västanå på lördag. Om det klaffar. And it feels good.

Men lite sur får jag lov att vara. För igår knäckte jag mitt bankkort i två delar.

Nu råkar det dock vara så att jag är vuxen, till följd av nyligt avklarade milstolpar och  allmänna uppfattningar gällande åldersgränser et cetera et cetera. Därför har jag inte mycket annat val än att känna mig glad, för det är så jag känner. Inte för att jag är vuxen, utan fördi jag uppskattar de trevliga ritualerna kring högtiden. Så jag surar bara i lagom dos. Jag cheesar hellre.

Och en ledig dag som den här, har man fullt upp med att fundera på saker som hur fyrtio kunde bli "förti".

Viktiga grejer. Så viktiga att det är bäst de får en egen dag.

Okidok, frk Ivarsson utmanade för ett tag sen, och jag åtog mig utmaningen. I utkastform. I någon vecka sisådär. Jag tänkte konvertera utmaningen till publicerad form. Without further ado, så tutar jag och kör.

5 saker du inte visste om mig:

1.  Jag måste lösa korsord innan jag somnar, minst en två-tre ord. Annars blir det svårt. En surrkompis eller ett stycke bok duger bra ifall ett korsord inte finns till hands, men korsordslösning är det ultimata. Det funkar nästan varje gång. Om det inte gör det så finns det ju alltid punkt 2.

2.  Sång. Det är ännu en liten sömnmetod jag bakat ihop. Jag sjunger för mig själv när jag inte kan sova. Kanhända för att jag är trött och uttråkad, och då passar det ju bra att sjunga lite lagom högljutt. Man känner sig lite mindre ensam, man har något att göra, det kräver inga större utsvävningar fysiskt sett.

3. Jag har för vana att personifiera objekt, och tilltala dem som personer. Så om du ser mig prata högt när jag är ensam, så behöver det inte nödvändigtvis vara mig själv jag pratar med, alla gånger. Jag kan mycket väl prata med ett suddgummi.

3.  Den som tror jag har en lätt psykisk rubbning, efter att ha läst punkt 3, kan sluta tro och börja veta. Jag har nämligen, alldeles nyligt, upptäckt ett nytt drag hos mig själv. Vid stunder av obehag - ifall jag exempelvis ser eller hör något jag inte vill se eller höra, på förslagsvis youtube - så börjar jag panikartat klappa med händerna och vagga lite lätt på överkroppen. I vissa fall har det hänt att jag utstött små, eller stora, pipljud i kombination med de två tidigare nämnda påhitten. Som inte är påhitt. Pipljuden blir som starkast när Salad Fingers dyker upp på skärmen. Det finns ett ögonvittne.

4.  För att glida vidare på räkmackan, med hela denhärpunktenpassarjulämplitnogihopmeddenförra-grejen, eller peterharrysons"såkommerjagosöktatttänkapå"-grejen, så får den här punkten handla om hur jag hanterar jobbiga situationer - skräck, rädsla, sorg. Den hänger lite löst ihop med den smärre psykiska rubbningen från punkt 3. Jag skrattar. Ramlar du och bryter benet, frustar jag av skratt, samtidigt som jag försöker att trösta dig med klappar på kinden. Ungefär. En gång halkade Christina in i en lyktstolpe. Vi tjöt båda två, av olika skäl. Om du gör slut med mig, så skrattar jag. Om jag gör slut med dig, så skrattar jag. Det blir helt enkelt för stora känslor ibland för att jag ska klara av det.  Det är inte att jag inte känner det, jag kan bara inte hantera det alla gånger, på ett förnuftigt vis.

5.  Vidare, nu igen, om det här med att skratta när det inte passar sig. Så är det inte bara i svåra stunder, det är en allmän vardagsgrej, som inte lämpar sig när man jobbar som butiksbiträde. Överdrivna skrattanfall bakom kassan ser inte särdeles bra ut när du står där ensam med kunden, och kunden inte hakar på. I denna punkt jag flika in olämpliga skämt. De kan jag en del om.

Jag utmanar ingen, för jag är sist. Tror jag. Är jag inte det, så varsågod! Anta!

Det bästa med kollektivtrafiken är alla roliga grejer man får höra. Det här samåkningsekoperspektivet är inte heller så pjåkigt. Men det är inte riktigt lika skoj.

Ikväll när jag åkte hem från jobbet, satt en spe kille och pratade i telefon med sin far om olika bantningskurer. Som bästa tips gav han att dricka te i bastun. Tydligen blir kroppen så varm då så man svettas "helt utan problem". Nästa dundergrejen var att åka buss till Lund.

Nu vet ni.