Värme i vardagen.
Idag kom min lärare Gunilla fram till mig och undrade vars jag var förra lektionen. Det enda svar jag kunde komma med var, ungefär bokstavligen; uähjeiskjanduieojaklncoooöääääääääääeehm. Till detta grimaserade jag och säckade ihop så att hon verkligen skulle förstå mitt budskap. Hennes svar på det hela var att lägga armen om mig och fråga "what can I do to help you?". Just då kändes det så fruktansvärt bra. Och tryggt. Tänk om man kunde känna sådant stöd hela tiden, över allt.
(Det rycker i hårbottnen just nu, ifall ni önskar veta.)
En rubrik.
Känner ingen större sorg över att jag dissade WWW. Statement of the day.
Helgen har varit riktigt skön. Frågan är nu om jag denna gång kommer återvända till Schmäck lite fortare? Det var sjutusans mysigt där och jag är nådigt sugen på Schmäck-smörgås. Min och Christinas tradition håller på att faila oss (alternativt är det vi som failar den) så vi kanske borde klippa av bandet direkt och hoppa på en ny tradition? Eller kanske bara hoppa på ännu en? Tål att tänkas på.
Från en sak till en annan: igår kväll gick jag på preem för att införskaffa lite aspartam, misslyckades fatalt med huvudräkningen, låtsades acceptera mitt snedsteg, skrattade tillsammans med mannen i kassan, gick hem, grät inombords. Såhär i efterhand känns det dock inte som en total katastrof. Bara nästan.
Har insett att jag måste börja använda örhängen igen, annars kommer det hela sluta i fördärvet. Apropå ingenting.
Och apropå ingenting igen, jag saknar Vilhelmina. Eller nej. Just nu saknar jag André och Joel enormt mycket. Guldgossar. De har förmodligen ingen aning om hur mycket jag saknar dem, tycker om dem, uppskattar dem. Eller hur mycket de betyder för mig. Säkerligen förstår de inte varför heller =) Men så är det. Dock är det här med kontakt vansinnigt bristfälligt... men det gör inte så mycket. Egentligen. På sätt och vis önskar jag bara att de ska komma och rädda mig från min egen tjejighet, ge mig lite perspektiv och typ, krama mig. Det skulle göra mig så glad.
Ännu en sak, bara sådär hux flux: Pappa har skickat massa musik från då han var "20 år gammal, snygg och hade koll på saker". Sen fäller han kommentaren "nu för tiden är jag bara snygg". Mhm. Jag kunde av moraliska skäl inte plocka ner honom på jorden igen. Han får tro vad han vill.
Det känns som att varje stycke hittills är taget ur tomma intet. Det måste bero på att jag sparar länkandet till alla formella, jävla, uppsatser. Och, ja, de saker som står här är inte så lätt att få in smidigt i flytande text. Fast jag försökte åtminstone. Litegrann. Ärs. No more excuses.
Nu blir det att hårdplugga... i.e tänka på allt jag ska ha gjort innan fredag.
I äkta Philip-Johanna-konversationsavslutning: tata.
Shame, shame, shame.
Jag glömde bort min pappas födelsedag igår. För ungefär femte året i rad.
Nu får jag skämmas, igen.
Men, ärs pärs, säger jag ändå. Det finns ungefär tusen andra saker jag skulle kunna skämmas tusen gånger mer för. Som, till exempel, att jag glömde bort min lillebrors födelsedag.
Fasiken, vad för sorts familjemedlem är jag egentligen?!
Men, ärs pärs. Igen. Lämna ditt föreflutna bakom dig. No worries. Jäää.
Punktform är bra form.
Hur sorgligt är inte det? Jag förlorade fyra timmar, bara sådär, utan att jag ens var medveten om att jag hade somnat om. Nåväl..
En liten uppdatering sen gårdagen:
- Pizzan brände jag sönder och samman.
- Träningsvärken i vänster vad har förstärkts och min gångstil är numera alarmingly lik farmors (jag har också upptäckt att jag har farmors tummar).
- Min dusch och jag har alltid levt i ett sunt förhållande. Allt detta vändes upp och ner igår när skoskavet äntrade vårt samliv. Jag lever nu i ett triangeldrama; många upprörda känslor.
- Tea och Linnéa gjorde kvällen med att de bjöd på tre akter.
- Tea och jag idkade deep-talk och vi fick båda lite perspektiv på saker, tror jag.
Nu är det stan som gäller och jag ser fram emot den kommande, förmodligen väldigt segdragna, what-to-do-diskussionen gällande dagens matintag samt resten av livet. I like these days.
An additional comment.
Så, då var det avklarat.
Tihi.
För att förtydliga kan jag göra en liten lista:
1. Ehm, jag vet inte riktigt var jag ska börja. Men ok, jag gick till skolan imorse och precis när jag kom fram fick jag skavsår. Är det inte toppen? Då hade jag ju liks gått färdigt, så då var det ju bara att ta av sig skorna. How's that for positive thinking? Yeah.
2. Christina är på kasst humör, vilket betyder att mitt humör åtminstone är lite bättre än någon annans. Detta medför såklart att jag känenr mig på topp. Coolt.
3. Jag känner en begynnande kärlek gentemot svt. Mycket, mycket fint.
4. Jag gillar människor i allmänhet. Alla är bara så bra, snälla, fina, duktiga. Jag blir alldeles varm när jag tänker på mina vänner och bekantskaper.
5. Mitt duschrum is the place to be. Golvvärme.
6. Jag har skapat ett eget diskettsystem. Det må vara så att det inte funkar, men jag har iallafall försökt.
7. Jag hatar labbrapporter. Okej, det är inte positivt, men jo, det är det - jag får utlopp för mina aggressioner.
8. Mitt projekt att hitta min musiksmak går rätt bra. Det är roligt och viktigt. Jag hatar att få frågan "vad gillar du för musik?" och inte kunna svara ordentligt. Jag ska nu bestämma vad jag gillar och inte gillar. Dessutom ska jag skaffa några stabila favoriter. Jag kan uppdatera senare när jag vet vilka dessa är. Tracy Chapman är dock på god väg till denna prestigefyllda plats.
9. Jag har börjat prata med mig själv när jag är ensam. Detta framkallar väldigt mycket skratt; särskilt när kommer på vad det är jag gör. Jag har nu en väldans massa internskämt med mig själv, och det är icket att förakta! Den lilla skumma delen i detta beteende är att jag också pratar med människor som inte finns närvarande för tillfället och ibland för vi väldigt intressanta diskussioner. I like.
10. Jag drömmer jättekonstiga drömmar, som jag ibland också överför till mina vänner. Rätt kul när man tänker efter.
11. Jag säger väldigt ofta saker som jag får ångra senare. Det kan tyckas vara mindre positivt, men det är tvärtom så att det ger mig mycket glädje. Det är inte dumt att kunna ha lite självdistans.
12. Jag är klar med min Extended Essay. Jag är klar med min Extended Essay. Jag säger det igen: Jag är klar med min Extended Essay.
13. Jag har inte lika mycket fobi för talet 13 som jag egentligen aldrig har haft. Sjuk formulering, I know.
14. Jag är kass, men vafan spelar det för roll? Det finns människor som är betydligt mer illa däran.
15. Den här listan var sjukt rolig att göra. Den kanske inte är så underhållande att läsa, men what the heck, liksom.
16. Det finns en kopiöst rolig lärare på skolan. Jag har absolut ingen aning om vem hon är, men varje gång hon går ut för att röka och passerar vårat lilla hörn i S-huset, så fäller hon lustiga kommentarer och gör konstiga små rörelser. Hon förgyller ofta våra gråa hörnsittarstunder.
17. En glad sak är att jag har bestämt att min blogg ska sluta vara så jävla deppig. Nu får det väl fan vara nog!!
18. Jag fick nyss ett foliehjärta, på min hand, av min klasskamrat Bobbo.
19. Jag fick slut på ideér för ett bra antal punkter sedan, men jag har en liten, märklig tvångstanke rörande siffran 22 och måste därför fortsätta ett tag till. Så jag slår till med: Internet är bra. Det kan säkert vara dåligt också, men det är mestadels bra. För mig iallafall.
20. Jag har en snygg, speciell, square-shaped och strålande mp3-spelare.
21. Det är WWW i helgen och det skiter jag fullständigt i. Jag tog ett jämarns fint beslut och lät ambivalensen lysa med sin frånvaro. Vem bryr sig? Jag kör på häng i Umeå, så mycket mera värt.
22. Okej, punkt 22. No more, no less. Jag har värk i min vänstra vad. Do not ask me why, I do not know. Men det är en rätt skön smärta, så jag pallar. Hmm, jag slänger in några små, stora saker på en gång; Tea och Linnéa kommer till stan, jag har en ny klänning, Klara har en ny manlig bekant (yeah), jag ska hem och duscha i mitt duschrum, jag klipper mig lika ofta som SaraLi köper fem upplagor av samma plagg och... nu ids jag inte mer.
Eftersom jag inte kan komma på något käckt avslut på detta, så lägger jag bara ner på en gång. För att få lite effekt på det hela tror jag, helt enkelt, att jag asvlutar mitt i meningen. Men nu är det redan för sent.
Just nu.
Det är andnöd och tomhet på en och samma gång.
Det är eld och vatten. Och en jävla massa is.
Skräck.
Jag vill så gärna att mina nära och kära ska vara lyckliga, vid god hälsa och kunna älska.
Jag vet att jag inte kan se till att alla får ett underbart liv, jag känner mig så hjälplös och utan kontroll.
Samtidigt är jag, i grund och botten, så otroligt naiv. Kanske jag begär alldeles för mycket - av er, av ödet, av mig själv.
Men mest av allt vill jag ta hand om er allihop.
Vackra vyer.
Irland.
Det finns för många ord som vill ut. Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta det hela. Det har varit underligt och underbart.
Jag är några ören fattigare. Flera upplevelser rikare. Resan var så värd den obekväma tågresan ner, "fastnandet" i säkerhetskontrollen, bristen på begriplig näring, bagageförlorandet och de förfärligt gnisslande sängarna. Jag funderar fortfarande på varför någon människa i hela världen skulle vilja lukta Jodopax och varför i hela friden en fin restaurang serverar ketchup och senap till en stek. Det är två frågeställningar jag förmodligen aldrig kommer komma underfund med, jag begriper det bara inte.
Nåväl, jag är alldeles nöjd. Jag vet inte riktigt hur jag ska komma ur min Dublinsaknad. Att åka direkt från nattåget till första skoldagen kändes som en alltför tvär avslutning på en resa. Vadå tillbaka till verkligheten? Pang, boom.
Nu känner jag bara för varje sekund hur lusten att resa bara växer mer och mer. Redan tycker jag mig vara svältfödd på äventyr... vad har hänt? Kanske har jag förälskat mig, det måste vara så. Inte bara i resandet, äventyret och musiken utan även drömmarna och livet. Jag vill ta tillbaka den där sista kvällen, möblera om lite och skapa perfektion. Men vad ska jag med perfektion till? Ett trubbigt liv känns mera intressant och lockar iväg mig på nya färder. Jag smygplanerar redan nästa resa, blir det månne Schweiz? Mot lika vackra vyer och ett omöjligt återseende? Jag hoppas och smider vidare.
Jag och Bertil.
Vi tänker emigrera från tätorten och bosätta oss i min mormors barndomshem; Gammelgården 7, Knaften Ormsjö. Vi planerar leva på det som naturen ger oss och dessutom på försäljning av hantverk och torkat kött och dylikt. Dessutom ser vi en inkomstkälla i media eftersom vårat tillbakadragna leverne säkerligen förr eller senare kommer uppmärksammas av Allers.
Jag tänker bygga ett staket runt huset. Ett vitt staket med grind. Sen ska vi ha en liten hage framför mon där kossorna kan beta. och en till ner bredvid potatislandet där våra hästar kan gå. Precis så att varje gång man går till källan för att hämta vatten kan man snusa på dom lite lagom sådär.
Ojoj, vilken dröm det ska bli. Jag ser fram emot det hela, mitt utopi. En del saker kanske inte är helt sagolika - t.ex utedasset - men det spelar ingen roll, det är ju en del av mitt blivande liv.
Jag klagar bara.
Jag är hemskt ledsen men det är så det har blivit. Alla mina inlägg är märkta av klagomål till höger och vänster. Samtidigt måste jag få klaga någonstans. Det finns så mycket som är kasst att jag inte kan kasta skiten på min omgivning, det skulle bara inbringa dåligt samvete i mig och därmed ge mig mer att må dåligt över.
Egentligen skulle jag inte vilja påstå att jag mår dåligt heller. Det gör jag inte riktigt. Det finns så mycket som är bra och det finns så mycket som är mindre bra men jag har en fantastisk förmåga att emellanåt styra bort alla problem och låtsas som om de inte existerar. Det är ändå inte en idiotsäker lösning för jag känner hela tiden hur de ligger och lurar i bakgrunden och gör allt lite extra jobbigt.
Det finns tusen saker jag borde göra, istället för det här och allt annat bekymmersfritt, men det tar för mycket energi och jag kan inte avvara den. Ibland behöver jag bara lugn och ro, men det finns så många krav från alla håll och kanter. Från familjen, vänner, skolan och till och med tvättkorgen. Man "ska" vara social, medveten, aktiv, duktig, begränsad och utsvävad på samma gång. Jag är ambivalent och blyg. Det går inte ihop för mig.
Men jag har också hittat så mycket nytt att glädjas. Jag har privilegiet att få överraskas av min omgivning och känna lycka, stolthet och glädje. Jag har så mycket att värna o, underhålla och njuta av. Jag har en del fantastiska vänskaper och bekantskaper. Jag har en underbart funktionsfri familj. Jag har en stuga, en egen lägenhet, jag har ett nytt matbord.
Om en timme bär det iväg. Till Åsele och härliga kamrater eller till Vilhelmina där underbar familj och släkt är? Det är min dags största problem och jag har lyckats dra ut på det alltför länge nu. "Ta ett beslut och var nöjd med det" har jag hört det sägas i bekantskapskretsen. Kanske är det dags att insupa den enkla visdom som vilar i de orden och följa order..
besvikelse
biologiexperimnetet var inte intressant.
Jag ljuger så bra
Livet är bra orättvist, det tar helt fel vändning.
Jag hoppas starkt på att mina MOCKS är lyckade åtminstone. Jag hoppas jag ljög tillräckligt bra på historia- och bilogiproven, så att jag kanske kan kamma hem en tre, femma, sjua. Vad som helst duger, inte under tre dock.
En sjua är inte att förvänta sig.
Imorgon kanske jag far till Sundsvall, till IKEA. Det skulle inte sitta helt fel. Kanske skulle det göra mig lite lättare.
Som en sista paragraf i detta klagosamma inlägg vill jag påpeka att Valborg suger. Utan rötter är det svårt att veta vad man ska göra. Jag känner mig inte längre som en del i hemtrakterna, även fast jag så gärna vill. Jag träffar inte längre mina vänner där så ofta. Och de jag träffar vill aldrig göra något - det är helt enkelt opassande och besvärligt. Jag tycker om dem, men vafan - ha roligt någon gång. Slentrian, slentrian. Jag kan alltid stanna här, men vad ska jag då göra? Jag KAN fara hem, men vad gör jag där? Jag vill inte ha en upprepning av de sista dagarna på påsklovet. Ty det var obarmhärtigt tråkigt. Ge mig något att göra, jag är så dålig på att styra upp själv.
Nu ska jag gå och köpa en klänning. Alltid något att göra, vi får väl se om det blir av ändå.
Då var det ute ur världen.
Skola är ett alltför stort kapitel i mitt liv nu. Det påverkar alting och inkräktar på min fritid och än värre min frihet. Jag känner mig konstant stressad över min skolsituation och har åtminstone fyra biologirapporter att skriva. Helst innan påsk. Det måste bli av, annars får jag sitta kvar på sommarlovet tills de är färdiga. Det är ingen dröm jag har, kan jag med all säkerhet påpeka.
Irritationen är också stor över Business'n, likväl historian. Min vana att försova mig har haft hemsk inverkan på dessa ämnen. Jag är inte stolt.
Hur som haver är påsken på intågande och det känns underbart. Jag saknar Thomas och Linus så jag vet inte vad, de växer med sådan kopiös hastighet att jag snart inte känner igen dem.. det är för långt mellan gångerna, helt klart.
Nåja, allt löser sig. Med lite förhoppning hinns det med en tur till Borgafjäll, och med ännu mer förhoppning lär jag mig allt om biologi, historia, promotion, svensk litteratur osv utan att öppna en bok. Vi får väl se hur det går med den biten.
Nu ska jag spendera resten av veckan till att fundera på min TOK-redovisning..
En inblick i mitt gråa liv. Jag ser ljust på framtiden och hoppas trevligare rapporter kan avläggas när denna kommer.
I övrigt är jag tokkär i min familj, och det är så det ligger till.
En mjukstart.
Jag lättar inte på mitt hjärta. Inte helt och hållet i alla fall.
Jag har hur som haver åstadkommit något stort: jag, Johanna, har nu ätit palt 5 dagar i rad. Det har varit en underbar vecka.