Johanna Lönnberg

Igårkväll spontanreste jag och SaraLi till livets kärna och gick på Scharinska för att skåda nya tapeter samt höra kinesisk punk. Tyvärr uteblev den magiska soffan som för kvällen ersattes av det dragiga fönstret, vilket - än fast helt godtagbart - styrkte våra misstankar om att en kväll på Scharinska bör ackompanjeras med en stunds sittande i Soffan. Det var inte som vanligt bara. Musiken var dock glädjande, om det är universiellt accepterat att säga så om punk? Jag vet inte. Är inte helt bekant med alla begreppen. Allt jag vet är att jag log, skrattade och fick ett lyckorus.

Något som igår slog mig gällande det här med att gå på krogen med SaraLi är att det blir samma visa varje gång, i ett avseende. Hon bär högklackat, jag bär lågklackat. Resultatet av detta är då att hon blir väldigt mycket längre än vad hon redan är, och bredvid henne ser jag inte ut att vara mer än en tvärhand hög. Så kan det gå, och det är så det går. Jag gjorde mitt bästa för att kompensera min ringa höjd med att vara Batman.

Såhär gick det med det. Jag lyckas i alla fulla fall se lite svår ut.
.
Nåväl, svår eller inte, när jag kom hem kände jag för att äta chips och läsa Jack. Således åt jag chips och läste Jack. För jag gör oftast det jag vill göra när det är lättillgängligt. På det viset är jag både svår och inte. Sedan gjorde jag en mamma, som jag aldrig trodde skulle hända. Jag somnade med boken på magen, lampan lysandes rätt i ansiktet och vaknade i exakt samma ställning imorse tio timmar senare. Maybe I'm amazed, hörru.

Nu blir det kött och bio, har jag hört